Ord med tröst i
När fredagskvällen övergått i tidig lördag och en bättre herrmiddag höll på att avslutas ringde telefonen. Det var min dåvarande chef och kollega – Palme är död, sa han och jag trodde för ett ögonblick att han också var eller kommit från en bättre middag och bara ville skoja med mig. Nu råkade emellertid beskedet komma från en man utomordentligt gott omdöme. Han skulle aldrig ens drömma om att skämta på det viset, framför allt inte om Olof Palme som han råkade vara personligt bekant med.
Det var, insåg jag efter en stunds betänketid, alltså sant att Olof Palme blivit mördad och det måste, förstod jag också, på något sätt kommenteras. Frågan var bara hur och med vilka ord? Och de infinner sig inte utan vidare vid sådana, dessbättre oerhört sällsynta, tillfällen. Jo, klyschorna finns där alltid men inte de fina vackra orden – de som Hjalmar Gullberg skrev så vackert om.
Men om man nu inte kan komma på något bättre själv så är det inte förbjudet att låna, framför allt inte om man anger källan. Och jag hade justa några sådana rader i bakhuvudet. Nedtecknade av den geniale Alf Henriksson på Dagens Nyheter när hans vän och kollega Jolo (författaren och journalisten Jan Olof Olsson) helt oväntat och alldeles för tidigt – han var bara 54 år – satt och dog på sin skånska sommarstugetrapp.
Då skrev Alf Henriksson de sedermera berömda och dessvärre också flitigt missbrukade raderna:
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Genialt i all sin enkelhet men så har de också kommit att användas i många sammanhang. Alldeles för många vill jag påstå. Till exempel när 97-åriga moster Hulda gått ur tiden. Som om det frånfället skulle komma som någon större överraskning. För mig är det inget annat än en form av missbruk att använda raderna vid sådana tillfällen
Kloka rimmade ord ska inte användas på det slarviga viset. Det är inte rätt mot upphovsmannen. Däremot hade det varit på sin plats förra veckan när något alldeles oväntat onekligen skedde. Men då var det märkligt nog ingen som tänkte på Alf Henriksson. För mig var det däremot självklart. Det var tredje gången versraderna rann upp i bakhuvudet. Tyvärr är jag inte helt övertygad om att det också var den sista.
LARS-JOHN LINDBERG
