Prisad varde skatteåterbäringen!
Ännu en gång har Robin Hood och hans gröna män smugit fram ur naturens gömslen och till en stor del av svenska folket återfört av Makten ”stulet” guld. Det ter sig uppenbart att inte alla gröna spelar Kung Görans och prins Bosses spel. Medan gråt och tandagnisslan, sannolikt, kan höras vida kring Högborgen jublar stora delar av folket och söker se om sina hus. Det har väl knappast undgått någon? Det kan ingalunda vara en tillfällighet att tiden för skatteåterbäringen och villaägarnas exploderande renoveringsiver sammanfaller!? Medan stanken från kräftor och räkor med hårda vindar och KRABs benägna bistånd lämnar villaområdena, klirret från puteller för-klingar vid insamlingsställenas containrar, kung Göran i sitt palats får annat att tänka på medan han orerar om att för ett ögonblick ha blivit blåst på Första Fiolen (för första och sista gången?) – beger sig villaägarna med återvunnet guld i fickorna till landets byggmarknader för att hindra sina hus att falla samman i takt med övrig ekonomi. Ja, en stor del av oss försvinner även, för några timmar, i det folkhav – nej, den myrstack, på vars topp man kan läsa: IKEA. Trött på nedslitna köksmöbler från ”adertonhundrafrösihjäl” tvingade min energiska hustru mig att på ursvenssonskt vis knata gata upp och gata ner, följa pilar och trängas bland golvbrädor och praktiska boxar och prylar i jakten på det ingen människa kan undvara. Nåja! Om sanningen skall fram så höll jag med min kloka hustru om att det vore trevligt att slippa ramla av köksstolen. Och visst vore det fint med ett köksbord med alla ben i stabilt behåll som medger en stilla yta i filmjölken om morgnarna. Jag tvingas i sökandet efter sanningen och i ärlighetens namn även erkänna fördelarna med ett golv som inte vid den nattliga vandringen och drillen ger en känsla av att ”hela havet stormar”. Det var dock inte med en mängd praktiska bruna kartonger jag lämnade Kamprads Värld. Som gammal och erfaren räv, trött på att i evighet bli blåst, övertygade jag livskamraten om det nödvändiga i att vid utgången, inför mängder av gapande munnar och stirrande ögon packa upp alla kartonger. Tidsödande och svettigt – men rätt. Annars skulle vi tvingats välja mellan ännu en färd på femton mil eller att för kortare, eller längre, tid sitta vid ett köksbord sammansatt av två helt olika skivhalvor. Fan vet om de ens var av samma träslag!? För övrigt hade vi inte haft en chans att lyckas stuva in allt bråte i hustruns lilla bil. Vi borde, måhända, nyttjat min motorcykel i stället? Där begränsas åtminstone inte lastförmågan på grund av takhöjden! Livet är ju en evig skola som ger nya erfarenheter säges det, Själv tycker jag mig ha funnit att Livet, till större del, är som tv. Åt helsike för många dåliga repriser. Damen vid min sida fick dock rätt – den här gången också. Köket blev fint! Och prins Bosse skall ha tack för sin medgörlighet i frågan om att sänka fastighetsskatten. Får väl nöja mig med den ”hälftenvinst” jag når om förslaget går igenom. Det blir väl en femtiolapp om året? Tro mig gott folk! Den kan behövas nästa år inför hustruns nästa semester och vårt nästa besök på Hela Svenska Folkets Möbelvaruhus. Själv har jag ingen anledning att klaga på välståndet. Men visst kan jag, ibland, tycka att det förefaller en aning överdrivet. Egentligen är jag väldigt tacksam över växelmynten som, efter skatt på skatt och alla avdrag, behagligt skramlar i fickan. Men bäst i vår guldhungrande värld är ändå möjligheten att få tillbringa en månad i frihet med sin livskamrat. Så tack broder Tuck Persson. Och tack Robin Ringholm ! Det är väl er vishet och generositet som skapat välståndet och tron på framtiden? Hur som helst – vädret har varit bra! Det har varit en fin sommar! Leif Herlin
