Skilj på arbetskrafts- och flyktinginvandring

De besuttnas familjer var vanligen inte så stora - två, tre barn per familj - medan de mindre bemedlade familjerna vanligen var större. Det var ont om arbete. Större delen av svenska folket var ganska fattigt - och trångbott. Sverige var då inget välfärdsland.

Först efter andra världskriget blev det ett uppsving för den svenska arbetsmarknaden och till och från behövdes mer arbetskraft till vissa industrier. Detta löstes genom en noggrant planerad arbetskraftsinvandring. Man inbjöd folk från olika europeiska länder - bland annat från Italien, Polen, Grekland, Ungern - och erbjöd dem arbete i olika industrier. Det var hjälp åt både dem som kom hit, som saknade arbete i sina respektive hemländer, och åt svenskarna.

Våra industrier kunde därmed producera för fullt. Men samtidigt med denna arbetskraftsinvandring gjorde man stora tekniska framsteg, som fick till följd att allt mer kunde produceras av allt färre. Detta har minskat behovet av arbetskraftsinvandring, utom i vissa yrken i vilka vi utbildat för få. Man måste också ta med i beräkningen att det dröjer ganska lång tid innan någon utrikes-ifrån-kommande yrkesman kan komma i arbete, eftersom han/hon inte behärskar vårt språk.

De arbetskraftinvandrare, som förr kom hit, då vissa industrier saknade arbetskraft, kom ena veckan, flyttade in i anvisad bostad, lånade pengar till bohag och började arbeta redan följande vecka. Språket lärde man på arbetet och genom det nya umgänge man skaffade sig.

Många, som i dag kommer till Sverige, kommer inte i arbete på flera år, om än någonsin.

Du,"jb", skriver: "Utan invandrarna hade vi troligen blivit tvingade att betala ännu högre skatter för att kunna försörja dagens pensionärer". Bland dagens pensionärer finns även invandrare, som arbetat här under några år, men också en del som aldrig arbetat här. Ett stort antal av anhöriginvandrarna är för övrigt i pensionsåldern redan då de kommer hit. Vem menar du betalar deras pension/försörjningsstöd?

Å.Sikt