Svaga undanflykter för nöjesdödande

Nyligen startade det årliga nöjesdödandet i Sverige. Grönklädda män och ett fåtal kvinnor ger sig ut i skogen med gevär för att skjuta ihjäl andra individer och dessutom njuta av sysselsättningen. Det anses så viktigt att staten subventionerar det med enorma belopp. Försvaret för detta omfattande nöjesdödande sägs dels vara djurens väl, dels det ekologiska och trafikmässiga kaos som genast skulle inträffa om nöjesdödandet inte fortsatte. Detta ter sig dock efter ganska liten eftertanke som svaga undanflykter. Om nu jägarna i allmänhet var sådana djurvänner och så angelägna om att minska lidande för djur, varför är då dessa jägare så underrepresenterade i motståndet mot djurfabriker och andra för djuren uppenbara nackdelar? Varför är det bara bakom gevärspipan som det påstådda empatiska perspektivet gör sig gällande? Mer troligt än en utvecklad djurhänsyn är en primitiv drift att döda och känna makt, den fundamentala orsaken till jaktens popularitet. Det är alltså frågan om en verksamhet som grundas på en etisk blindhet inför de individer man dödar och en stenåldersmässig jaga- och döda-mentalitet. Är det då så att jakten förhindrar trafikskador och ekologisk katastrof? Det rimliga svaret är att nöjesdödande i den form som äger rum idag är en mycket dålig form av prevention där trafikskador sker trots den så påstådda effektiva metoden med nöjesdödande. Jägarna bestämmer idag själva hur många som ska skjutas av, med deras självklara ambition att ha en kontinuerlig stor stam av levande måltavlor. Fel individer tenderar alltid därmed att skjutas av. Och vidare är det ett faktum att skadeskjutningar där djuren får buken bortskjuten, benen pepprade med skott eller där individer lämnas för en plågsam död genom att törsta ihjäl på grund av skadad strupe, äger rum. Därmed är det akut att på allvar diskutera alternativ. För självfallet finns sådana. Men så länge djuren bara ses som måltavlor för nöjesdödande, som etiskt irrelevanta matförråd, då kommer jakt ses som ett helt ok sätt att hålla nere stammar. Den logiska grunden för att förminska djurs intressen på detta sätt är dock obefintlig och därmed är tanken på att lösa problem med överbefolkning genom massdödande grotesk och oförnuftig – inte värdig ett civiliserat samhälle. I intressekonflikten – jägarnas nöje eller djurens liv – bör djurens liv väga tyngst. Livet måste vägas högre än våldet och förnuftet högre än traditionen och primitiva drifter. Se individerna! Jon Andersson Millarp Pol.mag studerande Aktiv inom Förbundet djurens rätt