Var sak har sin tid

Nyheter • Publicerad 28 december 2007

Brukar man säga, och därför är detta min sista krönika. Någon gång då och då, men mycket sällan, träffar jag på Janteanhängare. Hur gitter jag att skriva? Men dem ler jag vänligt åt och önskar lycka till med det egna livet, och intressen. Om de har några.

Många skolungdomar har stora svårigheter med att stava och skriva, och för det finns endast ett botemedel; att läsa på fritiden. Läser man mycket får man också – förutom läsupplevelsen – ett rikt ordförråd, samt lär sig stava. Det finns inga genvägar.

Så här vid årets slut brukar man tänka på gammalt och planera för nytt. När jag läste att konditori Fenix ska återuppstå, kom tankarna tillbaka från mitt allra första arbete, förutom sommarjobbet på Revhaksbaren i Åhus.

Året var 1963 och jag arbetade på Televerket som telegrambud. Det var ett fritt och skönt jobb, och man träffade många olika människor – de flesta vänliga och generösa med dricks. Ett par av mina arbetskamrater föredrog att cykla ut med telegrammen, medan jag gillade att köra moped.

Vi var alltså stationerade på Televerket, där numera restaurang Rose Garden finns, och vi uppehöll oss för det mesta i telegramrummet hos telegramexpeditörerna – några tanter som inte alltför ofta drog på smilbanden. De satt där i sin lilla lucka och tog emot telegram som folk ville skicka, samt skrev ner telegram som ringdes in på telefon. Sedan fick telegrambuden leverera dem. I ur och skur. Min månadslön var, som heltidare, 450 kronor.

När vi arbetade på kvällen blev vi ofta utskickade till Fenix för att köpa köttbullsmackor till tanterna. Jag minns hur goda de såg ut med köttbullar, ättiksgurka och rödbetssallad. Själv hade jag inte råd att kosta på mig dessa lyxmackor. Istället kritade vi korv i korvaludan utanför Televerket. Men det kändes hårt när man skulle upp med fyrti-femti kronor varje månad, och betala korven.

I skrivande stund vet jag inte om man fått tag på dem som misshandlade en busschaufför i Åhus förra veckan. Men de föräldrar, vars ungdomar kom hem med samma buss, ställer väl upp och försöker reda ut misshandeln?

Det stod i tidningen att bussbolaget skulle anlita väktare som körde efter nattbussarna till respektive ort. Herre Gud, vad är detta?! Slopa natturerna helt och hållet, och låt föräldrarna hämta sina duktiga ungdomar i stan. Vettiga och normala människor delar säkert gärna en taxi hem.

Lille julafton körde jag genom Långebro till stan, vid niotiden på morgonen. Något gråare och tristare har jag aldrig skådat en jul. Elljusstakar lyste i några fönster, men över lag såg det fruktansvärt tråkigt ut. Nya Boulevarden är superfin i år. Här har man verkligen tagit åt sig och tänkt till. Alla träden med ljus – jättesnyggt!

Jag har tittat på några amerikanska långfilmer under juldagarna. Drama, snyftare, familjerealtioner i juletid. Vilka fantastiska hus och trädgårdar med juldekorationer. Så ska det se ut när det är jul. Och på tal om det, så har vi som vanligt saknat USA – dottern med familj. Men det blev jul ändå. Det blir det alltid.

Jag hoppas att alla som mått dåligt i år, och under julhögtiderna, ska hitta något att se fram emot under 2008. Att ett litet fönster ska öppnas, bredvid dörren som stängdes&#x85;

Och som sagt, detta var min sista krönika. För 2007.

Gott Nytt År!

Cherstin Juhlin

cherstin@telia.com

SAXO

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.