Var solidarisk och gör av med pengarna

Stundom inträffar det att jag har en fridag mitt i veckan. Likaledes händer det att damen har en ledig dag mitt i veckan, men sällan säger sällan sammanfaller de. Dock inträffade en sådan sällsynt konstellation under den gångna veckan. Det var i onsdags och damen proklamerade gemensam utflykt.

Till saken hör att mitt arbete inbegriper att fara omkring på tjänsteförrättningar i spridningsområdet. Således kan detta liknas vid utflykter. Att åka på utflykt en ledig dag blir därför intill förvillelse likt mina vardagliga arbetsrutiner, vilket skapar ett naturligt motstånd. Jag menar, icke heller en ledig kittelflickare skall väl behöva flicka kittlar på sin fridag?

Vanligtvis disponerar jag min lediga onsdag, som infaller var sjätte vecka, efter eget godtycke och behag. Undantaget då de sällsynta tillfällena, varav ett inträffade sistlidna onsdag. Genast om morgonen, just som jag vecklat mig ur bolstern och stapplat upp, proklamerade damen med kvittrande stämma en förestående utflykt. Jag reagerade likt en slumrande soldat som väcks av ett granatnedslag och kastade mig i närmsta skyttegrav och satte händerna för öronen. Det vill säga smet in på toaletten, låste om mig och låtsades inte höra.

– Vart tycker du vi skall åka, envisades hon och jag insåg att jag måste svara förr eller senare.

– Jag tänker i alla fall inte åka någonstans, morrade jag, trygg bakom den låsta toalettdörren. Jag tänker bli sittande här inne hela dagen och är det så att du behöver får du gå in till grannen.

– Ja, stanna du där bara, för jag ville egentligen hellre gå ut på stan och shoppa. Skall jag skicka in några smörgåsar under dörren innan jag går?

Jo, ibland känner man sig överlistad. Fast nu är det inte alls så att jag bekymrar mig över att damen skall driva oss på fattighus på grund av sina shoppingturer. Det är egentligen tvärt om. Hennes shoppingkompetens är ur professionell synvinkel närmast att betrakta som skrattretande amatörmässig. Aldrig föreligger någon risk att hon tvingas anlita stadsbud för hemtransport av sina inköp, inte för en sådan liten påse som hon brukar bära med sig vid hemkomsten.

– Jag hittade ingenting, är den stående repliken och förtvivlan i rösten är alldeles äkta.

För egen del behöver jag aldrig någonting och är således en kratta på att handla. Tillsammans är damen och jag närmast att betakta som en katastrof ur konsumtionssynpunkt. Efter att vi betalat våra räkningar kan det ibland hända att det finns några hundringar kvar och just detta faktum oroar mig. Dels beroende på att sådana som misslyckas med att göra av med alla pengar betraktas som osolidariska mot konsumtionssamhället och därmed är att betrakta som föraktliga.

Å andra sidan bekymrar jag mig för att vi skall samla på oss mer pengar än vad som krävs för livets nödtorft och således genom att vara oförmögna råka bli förmögna och därmed hamna på kryddhyllan där besuttna dväljes.

Min oro för att bli förmögen har sitt ursprung i det faktum att grundfundamentet i vårt skattesystem är gjutet i formarna av den gamla socialistiska ideologin att alla skall vara lika fattiga. Under flera decennier har de styrande verkat för att uppnå detta mål icke minst genom skattesystemet.

Dock har grundfundamentet börjat vittra, måhända beroende på det brutala uppvaknandet efter Sovjetunionens kollaps. Om än sprucket och vittrande är det likväl samma fundament som ännu, fast vacklande, bär upp en strävan om att alla skall vara lika fattiga. Men föraktet för de rika lever kvar i folkdjupet, under decennier rotat i de gamla agitatorernas styva leråker.

Så vad jag vill komma till är att om vi inte lär oss göra av med alla pengar riskerar vi att en gång bli förmögna och därmed ådra oss såväl folkdjupets som näringslivets förakt. Det känns tungt.

Detta tänkte jag ut under min vistelse på toaletten, som inte blev långvarig. Det fanns nämligen inte plats att peta in några smörgåsar under dörren. Sedan återvände damen hem med en stor svällande påse i handen och ett lyckligt leende på läpparna. Det ingav mig hopp om en trygg framtida fattigdom.

Willy Alm