Hinoks nio år är inget värda

Föräldrarna kom från Etiopien för tio år sedan. Asylansökningarna avslogs, men familjen har bott kvar i Migrationsverkets lokaler. Först nu har polisen beslutat att familjen ska tvångsutvisas.  

Migrationsminister Tobias Billström (M) har viftat bort alla protester med ett kort, principiellt påpekande: asylsökande som får avslag borde resa hem. Ansvaret för att tre barn ska skickas iväg till ett ”hemland” de aldrig ens besökt ligger helt och hållet på föräldrarna som inte självmant gett sig iväg, tycks ministern anse.

Är det verkligen så? Om nu familjen inte hade rätt att bo kvar i Sverige, hur kommer det sig att de kunnat stanna – med Migrationsverkets vetskap – i tio år? Och när nu tio år har gått och tre barn har fötts i Sverige – har inte svenska myndigheter något ansvar? Är det rimligt att låta tre barn lida för att processen med asylsökande, avslag och utvisning tagit tio år?

Jag vet inte särskilt mycket om Hinok. Men jag vet att han är född i Västerås, att hans vänner och hans liv finns i Kvissleby utanför Sundsvall.  

Och jag vet att nio år är en lång tid. Dryga tretusen dagar – eller en halv barndom. Tänk en stund på de nio åren. Tänk på de starka banden som hinner formas till familjen, vännerna, hemstaden. Hur var det nu Verner von Heidenstam skrev om hemkänslan? ”Vår egen värld – den enda, vi mitt i världen bygga.”

Jag vet att Hinoks värld finns i Sverige.

Låter det som en snyfthistoria? Då svarar jag: den här gången är snyftandet berättigat. Att utvisa Hinok och hans bröder vore skamligt.

Som liberal tilltalas jag av idéer om öppna gränser, men jag inser att vi är långt ifrån dem i praktiken. Majoriteten av svenskarna är för någon form av reglerad invandring. Det betyder att de som uppfyller de uppsatta kriterierna ska få stanna – medan de som får avslag också bör lämna landet.

Kruxet är att människor ibland vägrar att följa regelverket. De stannar trots att de saknar tillåtelse. Inte sällan bildar de familj.

Frågan hur dessa familjer ska behandlas, vilka rättigheter barnen borde ha, utgör ett dilemma för varje rättsstat.

I USA diskuteras just nu utvidgade möjligheter för papperslösa att få medborgarskap. Det gäller personer som flyttat in, barn som föds i USA blir automatiskt medborgare enligt territorialprincipen. I Sverige bygger medborgarskapet istället på blodsband – vilket bidrar till att det kan uppstå situationer där barnens rättigheter hamnar i skymundan, som i fallet med Hinoks familj.

Migrationspolitiken är ofta snårig och svår. Men ibland är läget enkelt. Ibland finns det beslut som är rätt – och beslut som är fel. Rätten för barn som vuxit upp i Sverige att också få stanna i landet borde utvidgas.

Som Hinok själv säger: ”Jag är ju svensk, och jag leker med mina andra svenska kompisar varje dag.”