Våld kväver inte ukrainska protester
Under den senaste veckan har de offensiva protestaktionerna spridit sig över landet. Angrepp mot myndighetsbyggnader har ägt rum inte bara i det mer regeringsfientliga västra Ukraina utan även i ryskspråkiga och traditionellt mer Janukovitjvänliga län.
Så ser mönstret ut. Repression kväver inte protesterna men betingar ett högt politiskt pris för regimen. Premiärministerns avgång i går är bara första steget. En opinionsmätning i december – gjord efter den första stora misshandeln av demonstranterna på Självständighetstorget men före de dödande polisskotten – visar att Janukovitj förlorar presidentvalet nästan oavsett vem han ställs mot i en andra valomgång.
Oppositionens ansikten är framför allt tre. De tillhör tre unga män: Vitalij Klitjko, Arsenij Jatseniuk och Oleg Tyagnibok.
Klitjko är den informella ledaren. Utanför Ukraina var han länge mest känd som världsmästare i proffsboxning enligt versionen WBC. Men någon politisk novis är han inte. Redan 2006 kandiderade han till borgmästarposten i Kiev och leder nu oppositionspartiet UDAR.
Det är Klitjko som drar de största applåderna när han tar till orda från scenen på Självständighetstorget.
Den glasögonprydde Arsenij Jatseniuk är inte tillnärmelsevis en lika färgstark politiker men väl erfaren, med ministerposter i flera regeringar. Han leder parlamentsgruppen i det största oppositionspartiet, Julia Timosjenkos Bat’kivsjtjina, Fäderneslandet, som han anslöt sig till för bara ett par år sedan.
UDAR och Bat’kivsjtjina ser sig som en del av europeisk liberal-konservativ idétradition och söker relationer med partier i paraplyorganisationer som Europeiska Folkpartiet, EPP, och Internationella Demokratiska Unionen.
Ukrainska partier är dock inga gräsrotsorganisationer utan toppstyrda politiska apparater, uppbyggda runt en ledare och finansierade av affärsmän med snäva egenintressen. Presidentens Regionsparti spelar här i en klass för sig men tydliga inslag av korruption finns i alla partier.
Den mest problematiska aktören i oppositionen är Oleg Tyagnibok som leder partiet Svoboda – ett extremnationalistiskt parti med rasistiska inslag som tillhör samma europeiska paraplyorganisation som svenska Nationaldemokraterna. Under parlamentsvalet 2012, då Svoboda fick tio procent i listvalet, och under protesterna har partiet tonat ner sin extremism till förmån för en mer inkluderande nationalism, samt förvandlats till EU-vänner.
De andra två stora oppositionspartierna har tidigare tagit avstånd från Svoboda men tolererar det nu i kampen mot en större ondska.
Men vilken är Svobodas egentliga agenda? Enligt en tes har regimen med hjälp av pengar och tid i regeringsnära tv-kanaler röjt vägen för Svobodas framgång. Syftet skulle vara att splittra oppositionen och mobilisera Janukovitjs väljare.
Alex Voronov är politisk redaktör på Eskilstunakuriren och Ukrainaexpert
