Varför ingen debatt om EU?
Slutsatserna av kommitténs arbete presenterades 2005 i en rapport med det passande namnet: Sluta strunta i EU!
Kommittén satte inte några bestående avtryck och dess enskilt viktigaste bidrag var förslaget att inrätta en statlig myndighet med uppgift att sprida information om EU. Någon sådan myndighet kom emellertid aldrig att inrättas. Det var kanske ett misstag, ty trots att EU som ekonomiskt och politiskt projekt är det viktigaste Sverige deltagit i är det mycket tyst om detta.
Jag tror mig veta varför det blivit så. Våra politiker vill inte ha någon debatt om EU. Varje försök till detta stoppas redan i embryostadiet av ledarna för maktpartierna S och M. Det gör de i samma stund som de bestämmer sig för en gemensam linje – vilket i stort sett alltid är fallet. Då finns inte längre något spänningsfält för media att rapportera om. Och så dödas debatten.
Ett exempel på det fick vi i veckan när riksdagen sa ja till finanspakten. Beslutet föregicks av en debatt som, trots frågans potentiella sprängkraft, möttes av en gäspning. Medias ointresse är lätt att förstå. Den svenska hållningen var ju klar redan för mer än ett år sedan. Nyhetsvärdet var alltså noll. Maktpartierna var också helt överens. Fast så var det inte när frågan först togs upp i EU-nämnden. Då var kritiken skarp från Socialdemokraterna. Den tystnade inte förrän statsministern fört enskilda samtal med partiets dåvarande partiledare Håkan Juholt. Därefter rättade alla S-ledamöter in sig i ledet.
Att maktpartierna var ointresserade av frågan märktes tydligt i riksdagsdebatten. De interna, men för utomstående osynliga, reglerna för debatterna är att de massmedialt intressanta frågorna tas av partiernas främsta företrädare medan de ointressanta ärendena delegeras till ledamöter med en mera blygsam position i partiet.
Och så var det i debatten om finanspakten. Från S och M deltog politiska lättviktare som, för att betona samstämmigheten, inte ens tog replik på varandra.
Ett annat exempel fick vi för knappt två månader sedan. Då handlade det om maktöverlåtelsen till EU. Trots att ett enigt konstitutionsutskott kommit fram till att EU struntar i sina egna regler, att de nationella parlamentens granskning av den så kallade subsidiaritetsprövningen är tandlös och att makt fortsätter att flyttas till EU blev det inte ens någon debatt. Bara tre ledamöter deltog och debatten var slut på 15 minuter.
Tydligare än så kan väl inte våra svenska toppolitikers ointresse för EU illustreras. Med tillägget att de skriver S eller M efter sina namn.
Men det kan straffa sig. I krisens kölvatten växer motståndet mot EU. Att tysta en debatt är det bästa sättet att ge näring åt de EU-kritiska rösterna, de som strategin just syftat till att tysta. Kanske är det dags att blåsa liv i EU 2004-kommitténs förslag om inte också Sverige ska råka ut för det som allt fler länder i EU nu gör – folkets allt högljuddare protester.
