Anhörigvårdare får mer stöd

Samhället kan inte bygga framtidens vård på att de anhöriga ställer upp. Och samhället måste sätta mer värde på de anhörigas insatser.

Orden är Inga Lisa Nilssons. Efter pensionen från distriktsskötersketjänsten har hon lagt ner all sin kraft på att stötta de anhöriga som utför ett tungt vårdjobb i det tysta. I går medverkade hon i den anhörigdag som omsorgsnämnden arrangerade på Senioren i Hässleholm. Avsikten var att försöka bilda en anhörigförening.

Det kom ganska mycket folk från frivilligorganisationerna och berörda anhöriga. Omsorgsnämnden behöver få ett bättre grepp på hur många anhöriga som i det tysta sköter sina närstående i hemmen utan att veta om det stöd de kan få av samhället och utan att ställa några krav. – Det råder ett stort mörkertal och det är samma sak i hela landet. Det är svårt att nå ut med en hjälpande hand. Först när den anhöriga plötsligt inte orkar längre får kommunerna reda på ett akut behov av stöd och insats, berättade Åke Fagerberg som är deltidsanställd på Kommunförbundet som anhörigkonsult.

Han har bland annat följt upp vad som hände efter 2002 när regeringens treårsplan Anhörig 300 tog slut. Då var projekttiden för de 300 miljoner som regeringen anslog för kartläggning och insatser inom anhörigvården slut.

– De flesta kommuner har följt upp och fortsatt att förbättre sin verksamhet för anhörigvårdarna. Säkert på grund av att pengarna var styrda och att kommunerna var tvingade att redovisa en insatsplan. De planerna dokumenteras och följs upp och det har faktiskt hänt en hel del, sade han. Han betonade att grunden är att man betraktar anhörigvårdaren som en kompetent samarbetspartner som kommunen har mycket att lära av.

– Jag tror inte på utbildning av de anhöriga till tredje klassens vårdbiträden. Och inte på några generella lösningar och regleverk. Det som är viktigt är att prata igenom situationen i varje enskilt fall och anpassa stödet till de anhörigas individuella behov så att de kan känna trygghet. –Vet de anhöriga att de får hjälp och hjälp på de tider de behöver, minskar konsumtionen av stöd. Det har vi sett mycket tydligt bland annat i Varberg där jag bor och arbetar, betonade han och visade en lista på stödåtgärder från avlösning i hemmet till friskvårdsåtgärder för anhörigvårdaren som man använder i varje enskilt fall i Halland.

– Och det blir inte dyrare, strök han under. Satsar man 20000 kronor per anhörigvårdare i sådana stödåtgärder och år kan man spara in kostnaden för plats i särskilt boende länge, cirka 350000 kronor per år. De flesta vill nämligen vårda sina anhöriga i hemmet så länge det går och de orkar.

Annica Winberg, omsorgschef i Hässleholm, bekräftade att kommunen vill hitta en väg att nå ut till dem som vårdar sina anhöriga i hemmet i det tysta. Hon berättade att kommunen i sitt sexpunktsprogram för äldreomsorgen och demensvården prioriterar anhörigstödet och pekade på snabba förbättringar sedan 2001, till exempel inrättandet av samlingslokalen Senioren och nya korttidsplatser för avlastning både för dementa och somatiskt sjuka.

– Vi har dessutom inrättat en tjänst som anhörigkonsulent som är vakant men utannonserad. Den personen blir spindeln i nätet för att bygga upp en anhörigförening. Men, tillade hon, vi vill också som i Varberg kunna erbjuda de anhöriga lite av grädden på moset med friskvård eller avkoppling.

Inga Lisa Nilsson avslutade eftermiddagen och bekräftade behovet av ljuspunkter och avkoppling och lovade att arbetet med att skapa en anhörigförening som ett första stöd var i full gång.

Lena Timelin

070-605 37 12

lena.timelin@kristianstadsbladet.se