Förr inleddes julfirandet med 40 dagars fasta
BJÄRNUM. När Birger I Ohlsson berättar om folkliv, seder och bruk inför julen, så börjar han med Anders-dagen den 30 november. I gamla tider firade man till och med Andersmässa, berättar han. – Anders-dagen är uppkallad efter aposteln Andreas, som var Simon Petrus bror. Andreas blev missionär i Grekland men sedan korsfest efter att ha omvänt landsfogdens hustru. Enligt legenden blev han korsfest på ett X-format kors och som idag benämns Andreaskorset. Om den här dagen har vi också uttrycket ”Anders braskar, jul slaskar”. Alltså blir Det kallt på Anders-dagen så får vi en mild jul. Advent är däremot en typisk kyrklig högtid. Men den festliga inramningen med sång och musik är ett sent inslag i gudstjänstlivet, och kom i takt med att våra kyrkor utrustades med orglar. – Den liturgiska färgen på antependiet –förhänget på altaret, och mässkruden är också glädjens färg: vitt. Andra advent och fram till natten mellan julafton och juldagen byter man till violett eller blått som står för botgöring. – Det är nämligen så att precis som påsken inleddes även julfirandet med 40 dagars fasta, förr. Det hade sitt ursprung från katolska tiden. Utbredningen berodde självklart på hur religiös man var, men julfastan försvann i samband med reformationen. – Sannolikt är det härifrån vi fått vår lutfisk. Lutfisken var väldigt lämplig i inlandet där det var dålig tillgång på färsk fisk. Under fastetiden kom fisken väl till pass då man inte fick äta kött, samtidigt som man säkert också sparade på köttet till julen. – Seden att tända adventsljus kan vi tillskriva ärkebiskop Nathan Söderblom som vid en predikan i Paris 1896 berättade att man i hans hem tände ett ljus i en liten gran varje söndag i advent. – Adventsstjärnan fick sitt genombrott i Sverige på 1940-talet, men Jesustjärnan i papper fanns i Herrnhut i Tyskland redan 50 år tidigare. Och när svenska flickscouter sålde första adventskalendern 1934 så skedde också detta efter tysk förebild. Den 6 december firades Nikolaus-dagen, alltså jultomten säger Birger I Ohlsson. – Vår tomte är en blandning folktrons lilla väsen som skyddade folk och fä och som har sina rötter tillbaka till hedendomen, och helgonet Sankt Nicolaus, som var så from att han redan som spädbarn avstod från modersmjölken på fastedagen (fredagen). Skyddsväsen hade även de gamla romarna. Nikolaus var rik och generös, han kom med gåvor och var barnens välgörare. Enligt legenden räddade han en gång en fattig mans döttrar från att bli prostituerade. Han kastade in en påse guld till den hemgift fadern inte hade råd med, men utan att avslöja vem han var. – Den 9 december är det Anna-dagen och tillägnad Jungfru Marias mor. Eftersom Maria är viktig blev också hennes föräldrar viktiga. Enligt legenden hade Anna varit ofruktsam i 20 år då hon och hennes man Joakim fick uppenbarelsen att hon skulle föda en dotter. Det var också Sankt Anna som Martin Luther tillbad då han råkade ut för ett förfärligt åskväder, och lovade bli munk. – Annadagen hade också en stor praktisk betydelse. Lutfisken skulle läggas i blöt för att vara lagom färdig till jul. I gammal tid satte man också julbrygden på Anna-dagen. – På gamla runstavar som var dåtidens almanacka var dagen markerad med en kanna som påminnelse att det var dags att tänka på julölet. Och från det har vi också uttrycket: Anna den granna komma med kanna. Jan-Tuve Truedsson Fotnot: Nästa artikel om folkliv, seder och bruk i gamla tider kommer att publiceras inför Lucia.
