Från parkbänk till en anställning
En ung man på g, med stora framtidsmöjligheter. Annat var det för några år sedan för 25-årige Damian Rohman.
– När jag kom till Stora Steg inom AVA-projektet i Hässleholm fick jag frågan vad som var prio ett för mig. Ett paket cigaretter och en vinare i kväll, svarade jag.
Motfrågan blev: "Var bor du? Borde inte prio ett vara att du behöver en lägenhet?" och på ett vitt ark fick han skriva ordet "Framtid" i mitten. Damian Rohman började nysta i vad han önskade sig. En säng, en dörr att låsa om sig, handla på Maxi, en tv. Hur en framtid kunde te sig på kort och lång sikt.
I dag tror han på sig själv, han kan.
I ett tidigare liv, från grundskolan med knappt någon närvaro och IG i alla ämnen, till olika insatser på socialen, på arbetsmarknadsenheten, är det ingen som peppat honom på samma sätt.
– Enda tanken jag hade var att få tag i sprit så jag kunde överleva natten, berättar han.
En av de fasta punkterna var Järnvägsstationen i Hässleholm. Även om klumpen i magen var ständigt närvarande fanns inga andra alternativ. Inte som han såg då.
Huvudet var rakat, ansiktet dolt av ett stort skägg. Den ständiga jakten på pengar och för att överleva innebar plastbestick i bakfickan, det var alltid någon som lämnade korv och mos kvar vid kiosken. Dyra sms-lån var snabba att få, svårare att betala. Med registrering hos kronofogden som följd.
– För att få ut socialbidraget skulle jag sitta vid en dator och leta jobb från åtta till fyra. Enda skälet jag gick dit var för pengarna, jag satt bara av tiden.
När han väl tog tag i frågan om lägenhet gick hans pappa, som periodvis själv har det svårt, i borgen.
Ambitionen att ta lastbilskörkort gick visserligen om intet men möjligheten att få truckförarkort infann sig följt av ett jobb på ett lager.
Via en kompis som redan jobbade på Telisol AB:s kontor i Kristianstad fick han in en fot där. Och stortrivs.
– Lägenheten jag hade var för stor och dyr, men jag ville inte flytta in till stan för risken att hamna i samma kretsar igen. Nu har jag fått en mindre lägenhet i Knislinge.
– Jag känner lite folk där som är stenläggare, någon har familj och barn. De jobbar och knegar om veckorna och dricker bara om helgerna. Sån har jag också blivit, säger Damian Rohman och skrattar gott.
