Kyrkan som räddades av kungen

IGNABERGA. Den byggdes i försvarssyfte på 1100-talet, användes av Hässleholmsborna under lång tid och räddades i sista stund undan förgängelsen av kronprins Gustav VI Adolf. Ignaberga gamla kyrka har en lång, spännande historia. Ignaberga gamla kyrka byggdes i slutet av 1100-talet då Absalon var dansk ärkebiskop i Lund. Eftersom kyrkan är byggd på en hög kulle, tror man att den är byggd i försvarssyfte och det finns också yxhugg i den gamla, bastanta järnbeslagna dörren som styrker denna teori. Kyrkan är liten och försedd med bastanta gråstensmurar. Efter romanskt mönster har den kor med absid och långhus. Några av inventarierna finns kvar från medeltiden. Förutom stendopfunten finns två träfigurer bevarade från 1200-talet. – En av figurerna föreställer Kristus som trampar på en krigare, troligen en symbol för förgörandet av det onda. Den andra figuren är Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Barnet är avbildat som vuxen och håller handen på jorden, berättar Kerstin Andersson, ordförande i Ignaberga kyrkoråd. Dessutom finns ytterligare tre träfigurer bevarade från 1400-talet. Den första föreställer ärkebiskop Absalon själv, på mittbilden är förutom Jungfru Maria, även hennes moder Anna med och det är mormor Anna som håller Jesusbarnet. Den tredje figuren föreställer aposteln Jakob den äldre. – Över altaret finns en bjälke i taket med uttag för tre primklockor, ett minne från den katolska tiden. Klockorna är försvunna och har aldrig återfunnits, säger Kerstin Andersson. Altartavlan och korbänkarna härrör från tidigt 1700-tal. Församlingen växte och på 1880-talet kunde predikanterna räkna in 1000 själar. Den gamla kyrkan var för liten och man beslöt bygga en ny. På denna tid servade den gamla 1100-talskyrkan även nyblivna Hässleholm, som inte fick egen kyrka förrän 1914. – Tingshuset och galgbacken, berättar Kerstin Andersson, fanns i Röinge under denna tid. När någon dömdes till hängning fick den dömde sista nattvarden i Ignaberga gamla kyrka, eller rättare sagt utanför. Ty syndare fick inte inträda i kyrkan, utan fick hålla till godo med att få syndernas förlåtelse genom en av de små gluggarna i kyrkan, vilka i dag är igenmurade. Den nya kyrkan invigdes 1887 och församlingen hade inte pengar och vilja till att bevara den gamla medeltidskyrkan, som förföll. – Koppartaket försvann under första världskriget och blev istället vapen(!) och kopparmynt. Det sägs att det var kronprins Gustav VI som räddade kyrkan. Han kom förbi under en resa och kontaktade därefter Riksantikvarieämbetet, som restaurerade kyrkan, som fått förfalla under 40 år. Till och med långhusvalven hade störtat in. Kyrkan återinvigdes i nygammal skepnad 1928 efter tre års restaureringsarbete. Till och med den försvunna kyrktuppen kom tillrätta. – Den fann man på en gård i Sösdala och innehavaren skänkte den till kyrkan. Men de tre primklockorna saknas fortfarande. De användes för att påkalla församlingens uppmärksamhet att det förutom den vanliga gudstjänsten också vankades nattvard. Kanske kommer de tillrätta en dag. Förutom att vara ett pittoreskt inslag i den vackra landskapsbilden och ett kulturhistoriskt minnesmonument är kyrkan i dag populär vid bröllop och gudstjänster och som vägkyrka. Bo Erlandsson