Lyckliga adoptionsöden hamnar i skugga

– Vart jag än gick så ropade människor ”carioca!”. De skulle fram och krama mig, känna på mitt hår, till och med i butiker. Jag förstod inte varför de var så glada.

Maria Lundins möten med staden hon lämnade som spädbarn, Rio de Janeiro, har varit speciella på många sätt.

Hon var blott nio månader när hon kom till ett snöigt Arlanda, några dagar innan jul, tillsammans med sin tvillingbror, 1970. Ett barnlöst par i Sandviken, Sören och Greta, hade av en slump fått kontakt med en kvinna från Svenska sjömanskyrkan. De bad kvinnan – som reste frekvent mellan Stockholm och Rio de Janeiro – att undersöka möjligheterna att adoptera.

– Kvinnan, som hette Elsa Carlsson, nappade på idén och fick kontakt med ett barnhem.

Det var i en tid innan Internet. Maria Lundins adoptivföräldrar fick sköta korrespondensen med Elsa Carlsson via handskrivna brev. Genom dessa har Maria Lundin fått insikt i hur hela processen gick till.

– Det tog tid att få alla papper i ordning, inte minst eftersom allt skulle översättas från svenska till portugisiska. Myndigheterna var tveksamma till att släppa iväg mig och min bror. När allt var klart försenades processen eftersom Brasilien vann fotbolls-VM och firandet i landet blev omfattande.

Från det året, 1970, fram till idag, har drygt 25 000 barn adopterats till Sverige från utlandet, enbart via Adoptionscentrum. Vart och ett av barnen har sina unika öden, sina berättelser. Ibland med mindre lyckade utfall, ibland med väldigt lyckade.

Maria Lundin tycker att det har varit för stor betoning på de negativa aspekterna och berättelserna i det offentliga samtalet. Av den anledningen vill hon återupprätta balansen en smula.

– Jag känner mig tacksam, vilket är ett starkt laddat ord för vissa i sammanhanget.

Maken Jonas Enetjärn serverar kaffe och ostfrallor på trädäcket på Högalidsgatan. Paret har två barn, Elsa, 15, och Axel, 13.

– Jag hade inga tankar på att skaffa barn själv. När det kom på tal, så bad jag Jonas att få fundera ett år.

Hon funderade på sin mamma Greta, som aldrig haft förmånen att själv få vara gravid. Hur skulle hon reagera? Men när Maria Lundin väl beslöt sig för att vilja ha barn och blev gravid, så visade det sig att Greta blev överlycklig.

– Mamma hade inte velat pressa mig. Det hade varit jobbigt för henne att få frågan varför hon inte skaffade barn.

När Elsa väl kom till världen funderade hon mer på sin biologiska mamma, Suemar Dos Santos, som hon aldrig träffat, och vilka val hon egentligen hon hade stått inför.

– Jag lämnades bort när jag var tio dagar. När jag höll i nyfödda Elsa och tittade ner på henne, så förstod jag hur svårt det måste ha varit för min mamma att lämna bort oss. Det gör man inte om man har en möjlighet att behålla ett barn. Då kände jag en stark kärlek till min mor.

Det dröjde till 1995 innan Maria Lundin kände sig tillräckligt mogen som person för att besöka Rio de Janeiro. Sedan dröjde det till 2018 innan hon for dit igen. Första gången åkte hon i tre veckor och i sällskap med sin mamma. Den andra gången åkte hon ensam och stannade i tre månader. Hon ville lära känna staden och sjunka in i sig själv. Besöken på barnhemmet har gjort bestående intryck.

– Jag fick höra: ”Vilken tur du hade, gudarna var med dig!”.

Alternativet kunde ha blivit gatan. Maria Lundin har även träffat gatubarn, genom en kvinna som arbetade som volontär, och bland annat fått uppleva flickor på elva-tolv år som var höggravida.

– Det var en besynnerlig upplevelse. Då tänkte jag också på att jag haft en jäkla tur i livet.

Att undslippa risken för utsatthet och fattigdom är en sak. Att växa upp i en familj på andra sidan Jorden, utan biologiska band till föräldrarna, är däremot omvittnat svårt för många. Maria Lundins barndom i Sandviken präglades däremot uteslutande av positiva känslor.

– Mamma brukade berätta en godnattsaga om tvillingbarnen som flög från Rio de Janeiro och landade i ett snöigt Stockholm. Med tiden gick det upp för mig att sagan handlade om mig och min bror. Det var en positiv godnattsaga och jag kände bara stolthet när jag hörde den. Jag smälte liksom in i det naturligt och mådde aldrig dåligt över att ha blivit bortlämnad.

Ryktet om barnen som adopterats från Brasilien spred sig till andra barnlösa par i Sandviken. Till slut fanns det sju barn från Rio de Janeiro i samhället.

– Familjerna brukade träffas och ha brassefester, med flagga och brasiliansk mat.

Elsa Carlsson – som gjorde adoptionen möjlig – följde barnen, besökte dem, försökte lära dem portugisiska och upplevdes som en mormor. Därav namnet på Maria Lundins dotter.

Sverige var ganska homogent på den här tiden. Hur påverkades du av det?

– Jag upplevde aldrig något negativt på grund av mitt ursprung, det var nästan tvärtom. Min familj gömde heller aldrig undan det faktum att vi var adopterade.

Att bli utpekat och uttittad har hon snarare upplevt i Rio de Janeiro, när folk ropade ”carioca”.

– Till slut fick jag ju fråga ett butiksbiträde vad det betydde. Tydligen är det ett begrepp för, eller en slags sinnebild av, någon urtyp från Rio de Janeiro. Med min hudton, det burriga håret och... snygga bröst, ha ha! Om man träffar en äkta ”carioca” ska det bringa lycka, det var därför folk blev så glada.

Maria Lundins identitet har präglats både av Sverige och Brasilien, precis som den präglas av både Gästrikland och Skåne. Hon lockades till Hässleholm av sin man.

– Jag vet inte riktigt vad som är hemma, men har kommit fram till att det är där min familj finns.