Noras fåfänga i ny skrud
Sedan oktober har målare och snickare gjort ett nogsamt arbete i den 200 år gamla arrendatorsbostaden på Hovdala slott. En skarp men angenäm lukt av linoljefärg från golvplankorna visar att arbetet precis är avklarat – på något ställe har det målade golvet inte ens hunnit torka.
– Vi har bara använt beprövade metoder, säger Krister Wall, arkitekt bakom restaureringen.
– Det är inte många snickare som behärskar de tekniker som krävs och som går runt med sandpapper och stämjärn i väskan längre. Det har varit riktigt finlir.
Och den som väntar sig en lyxig renovering full av flärd och glättigheter letar på fel ställe. Meningen är att restaureringen ska visa standarden som den har varit under de många år som huset använts. Det enda som andas nytt är värme, ventilation och lite eluttag. Men så är slottets motto också "storslagen enkelhet".
– Den största utmaningen har helt klart varit att integrera ny teknik i huset på ett bra sätt. Vi har ju vissa krav på uppvärmning och ventilation och sådant, men vi har försökt få till exempel elementen att smälta in så bra det går. Det är inte dem man ska tänka på när man kommer in i ett rum här.
När huset byggdes var det för att ha tjänstefolk på nedanvåningen och gästrum på ovanvåningen. Så var det fram till lantbruket arrenderades ut och byggnaden blev arrendatorsbostad. Hädanefter ska huset inhysa personal och en utställning om just byggnadsvård. Planerna för ovanvåningen är inte klara, men det har talats om att hyra ut den till företag eller andra sällskap.
– Det är en balansgång det där, att hålla slottets byggnader tillgängliga för dem som äger dem – Sveriges invånare – och att inte slita för mycket på dem, säger Maria Nordh från Statens Fastighetsverk, som äger och förvaltar hela slottet, och som också bekostat restauereringen. Ungefär fem miljoner kronor blev slutsumman för kalaset.
Namnet Noras fåfänga? Jo, när huset byggdes hette slottsherrens fru Eleonora Christina, kort Nora, och hon ska enligt uppgift varit väldigt aktiv i uppförandet.
