Wei Wei mellan öst och väst
Den extrainsatta nyårskonserten med kinesiska superstjärnan Wei Wei och hennes amerikanske man, pianisten Michael Smith, blev en högtidlig stund för publiken i en fullsatt röd salong i Hässleholm kulturhus.
Med ett dovt blått ljus på bakgrundsdraperiet glider Michael Smith in, likt en Liberace utan glitter, i matchande blå sidenkostym och vita stövlar. Smith tar plats vid Steinwayflygeln och tycks nästan vilja krypa in under tangenterna när han framför ett 20 minuter långt stycke som möjligen är en strid mellan årstiderna.
Där vintern kämpar med all sin kraft för att vårsolens strålar inte skall smälta bort snön, men där en porlande bäck slutligen bryter fram. Och då med hjälp av den svala elegansen från Wei
Weis röst som stundom är mörkt beslöjad, stundom klar, stark och ljus.
Ljussättningen är magnifik och tar oss med till en värld långt borta, men inte helt främmande för filmintresserade som känner till de kinesiska mästarna; Zhang Yimou och Chen Kaige. Sedan har Smith gjort sitt. Steinway ersätts av förinspelad musik och plötsligt känns det som om förtrollningen håller på att brytas. Wei Wei, som tillsammans med maken nyss bröt barriärerna mellan populärmusiken och det klassiska, byter repertoar.
Asiatisk mystik blir enkelt identifierad pop och soul med försiktiga discorytmer.
Det låter Streisand, Houston och – faktiskt – Carola. Wei Wei berättar om sin västerländska karriär. Om konserter i Las Vegas, på Carnegie Hall i New York och under de olympiska sommarspelen i Atlanta 1996.
Efter en timslång konsert tackar hon ödmjukt sin nya hemmapublik (Wei Wei och Michael Smith bor i Tyringe) och applåderas in till ett extranummer som Smith skrev inför framträdandet i Atlanta: ”I believe in China”.
En mäktig och effektfull avslutning, men tyvärr inte med samma exklusiva närvaro som när Wei Wei sjunger om kärlek enligt den kinesiska folksångstraditionen.
anders.martensson
@kristianstadsbladet..se
