Beslutskraft för Skåne

Att sätta upp mål är steg nummer ett. Det är lätt. Att göra upp en strategi för att uppnå målet är steg nummer två. Många stupar redan där. Att genomföra strategin är steg nummer tre. Det är då de verkliga svårigheterna brukar träda in. Den planerade tiokilosbantningen blir gärna till en extra glasspinne som tröst.

Svårigheterna gäller när vi som individer ska planera vår framtid. Och de gäller i ännu högre grad när en stor mängd politiker och byråkrater ska forma hur Skåne ska se ut om 15 år.

Skånes regionala utvecklingsstrategi ”Det öppna Skåne 2030” klubbades i regionfullmäktige i går, i enighet över blockgränserna. För som det konstateras i strategin: ”Resan mot det öppna Skåne är inte en process, med en given ledare.” Det sista är ganska skönt. Motsatsen, en process under en given ledare, ger rätt obehagliga politiska associationer.

Att förutspå framtiden och att försöka styra den är oändligt svårt. När en del forskare hävdar att den tekniska utvecklingen gör att vartannat yrke är borta om 20 år, när medellivslängden ökar snabbare än någon kunde förutsäga för ett par decennier sedan, när nya och gamla konflikter uppstår i omvärlden med flyktingströmmar som följd, när få förstår vad klimatförändringarna egentligen kommer att innebära – hur ska då något dokument i världen kunna sätta Skåne och skåningarna på rätt spår?

Ändå är strategier för framtiden nödvändiga. En färdriktning måste stakas ut. Och ambitionerna för Skåne är högt ställda. Det är klart att Skåne ska erbjuda livskvalitet, framtidstro, vara en tillväxtmotor, ”dra nytta av sin flerkärniga struktur”, utveckla moderna välfärdstjänster och vara globalt attraktivt. Annars kan regionen lika gärna lägga sig ned för att invänta sista vilan.

Vi vet att landskapet drar till sig mycket människor. Vi vet att geografin talar för Skåne. Vi vet att universiteten och högskolorna i området håller hög klass och att det finns världsledande företag inom klassiska industribranscher, forskningsintensiv verksamhet och IT.

Vi vet också att landskapet är delat på flera sätt. Klyftorna är stora vad gäller arbetsmarknad, inkomster, sociala förutsättningar och tillgång till god utbildning. Samtidigt som Skåne kan sägas luta åt brofästet i sydväst och andra delar av Skåne halkar efter vad gäller tillväxt – både i ekonomiska och befolkningsmässiga termer – är just Malmö en segregerad stad med stora svårigheter.

Anslaget med ett Öppet Skåne visar att det finns politisk insikt om att världen förändras snabbt. Dokumentet får gärna effektiviseras i ordmängd, följas upp och ständigt uppdateras.

Och viktigast av allt: konkreta åtgärder måste till. En arbetsmarknadsregion som överskrider nationsgränser kan inte ligga kvar med nuvarande administrativa hinder och nivåer. 40 år gamla kommungränser passar inte heller dagens rörelsemönster och ansvarsfördelningen mellan kommun, landsting och stat har passerat bäst-före-datum.

Det vore önskvärt att makthavarna hade förmåga att driva igenom de förändringarna innan systemen rivs ner av yttre krafter. Tyvärr är det nog att önska för mycket. Den som lever 2030 får se.