Fritzon lovar runt

Henrik Fritzon är ideologiskt tydlig och en skarp kritiker av femklövern. Han tvekar inte om att höja skatten ytterligare och inte heller om att politiskt styrd verksamhet är att föredra framför vårdval och privata investeringar i offentligt finansierad vård och omsorg. Det är bra att Socialdemokraterna är tydliga. Ännu tydligare är Vänsterpartiet som sannolikt är en nödvändig koalitionspartner om S ska ta över styret i regionen.

Vänsterpartiet vill höja skatten kraftigt för att avsluta entreprenörsavtal, på sikt införa gratis kollektivtrafik och införa fri tandvård upp till 25 år. Det blir en dyr partner för Fritzon och Socialdemokraterna. Men Fritzon lär behöva ännu en partner för att få till ett maktskifte.

Det är ett sidbyte från Miljöpartiet som Henrik Fritzon sätter sitt hopp till när han nu blivit förste utmanare till regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M). Att Miljöpartiet genom Anders Åkesson, i rollen som förste vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, haft och har ett stort medansvar för hur kärnverksamheten utvecklats, tycks inte bekymra Fritzon. Det trots att det är just sjukvårdsområdet som Socialdemokraterna riktat in starkast kritik mot.

Henrik Fritzon deltog till exempel tillsammans med riksdagsledamoten Morgan Johansson i en protestaktion utanför Lunds lasarett genom att lägga sig ner på marken för att spela död. Kopplingen gjordes till Socialstyrelsens kritik mot Skånes universitetssjukhus i fem fall där patienter dött och där bland annat platsbrist angavs som möjlig bidragande orsak.

Man får anta att Henrik Fritzon är övertygad om att han som regionstyrelsens ordförande snabbt kan täppa till alla risker för framtida brister. Tyvärr är det inte helt lätt att åstadkomma, det vet Henrik Fritzons partikollegor i Västra Götaland och för övrigt de politiskt ansvariga i alla andra svenska landsting. Vissa brister är svåra att ursäkta och det har femklövern med rätta kritiserats för. Men genom vårdval och öppning för fler privata aktörer har köer kortats och investeringar gjorts.

Kärnverksamheterna borde vara det som alltid har högst prioritet. Där har oppositionen och inte minst det nya Vårdpartiet en poäng. Stora staber av tjänstemän och fokus på emellanåt oklara utvecklingsprojekt av regionen kan stjäla uppmärksamhet och resurser från det medborgarna uppfattar som mer centralt och akut: vården och sjukhusen.

Men allt handlar inte om brist på resurser i form av pengar, utan lika ofta i brist på resurser i form av att det inte finns tillräckligt många och kompetenta läkare, specialistsjuksköterskor och barnmorskor att rekrytera. Här har det statliga utbildningssystemet och facken – som hållit tillbaka utbildningsplatserna till läkaryrket – minst lika stort ansvar som arbetsgivarna ute i landstingen.

Den stora skillnaden mellan vänsteralternativet och femklövern är synen på skatteuttag och tron eller misstron till att privata investeringar och alternativ är viktigt för vården. I den matchen vinner femklövern.