Inget att dagtinga med

Den tekniska utvecklingen har gjort det enklare att samla verksamhet, vilket förstorat de regionala ansvarsområdena. Allt handlar om att statsapparaten ska vara så smidig som möjligt, till gagn för alla.

Utöver den pågående regionförändringen, genomförs nu en översyn av Polisens organisation. Bägge ligger långt efter en rad andra myndigheter, som Trafikverket, men riktningen är given. Större geografiska ansvarsområden är lika naturligt för dem alla.

När Domstolsverketi går presenterade sitt förslag till ytterligare sammanslagningar av tingsrätter var detta helt i linje med omvärldens analyser. Det var således ingen oväntad slutsats. Erfarenheterna från tidigare sammanläggningar av tingsrätter är goda. 1999 fanns det 96 tingsrätter i landet. I dag är de 48, varav sex i Skåne.

Att låta Hässleholms tingsrätt bli en del av Kristianstads tingsrätt med Kristianstad som kansliort har varit aktuellt tidigare, men då stupat på den fastighetsrättsliga verksamheten vid Inskrivningsmyndigheten i Hässleholm, knuten till domstolen. 2008 överfördes inskrivningsuppgifterna till Lantmäteriverket. Domstolen i Hässleholm blev därmed omotiverat liten. Under våren har regeringen dessutom för avsikt att föreslå riksdagen att överföra fler av domstolens arbetsuppgifter kopplade till inskrivningsverksamheten till olika förvaltningsmyndigheter. Den redan låga ärendemängden i Hässleholm kommer med andra ord att minska ytterligare.

Den avgörandefrågan här är medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet. Tillgängligheten, servicenivån och säkerheten måste vara god.

Förändringen av tingsrätternas organisation sker inte heller i första hand av ekonomiska skäl, utan för att skapa tillräckligt stora enheter, vilka kan garantera specialisering, kompetensutveckling och en fungerande administration. Att såväl åklagare som häkte inte finns i Hässleholm utan i Kristianstad, förbättrar förutsättningarna för samverkan med dessa myndigheter om verksamheten överförs.

Det enda återstående argumentet för att inte slå samman de bägge tingsrätterna med varandra är lokalpatriotismen, den som senast hade sin storhetstid i samband med regementsnedläggningarna. Då, som nu, var det inte verksamheten som var det viktiga, utan försvaret av arbetstillfällena i kommunen.

Det är naturligtvis lockande för politiker med lokal förankring att framstå som bygdens försvarare. Dessvärre leder bypolitik sällan framåt. När frågan rör rättsväsendets struktur och medborgarnas rättssäkerhet borde ingen dagtinga med sitt samvete genom att värna egenintresset framför allmänintresset.