Nybyggarlandet Sverige
Känslan av sammanhang är viktig för engagemang, tillit och framtidsoptimism. Den som får vara del av ett samhälle är också med och bygger det.
Av Framtidskommissionens rapport Delaktighet i framtiden – utmaningar för jämställdhet, demokrati och integration (Ds 2013:2) kan man snabbt sluta sig till att Sverige är ett fantastiskt land. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) beskrev det i går genom att återge en del av sin egen familjs historia på det seminarium som rapporten presenterades på: Ministerns mormor föddes 1912 och hon gick bara tre terminer i skolan innan hon som tioåring började arbeta. Alla hennes åtta barnbarn har gått på universitet. Det är en enorm resa på hundra år.
Likvärdig utbildning och möjligheter för alla att följa sin egen stjärna har gjort Sverige rikt och till det jämställda välfärdsland det är.
Hyllningar är dock sällan lika intressanta som beskrivningar av framtidens utmaningar. För oavsett hur pass bra det relativt sett är i Sverige så finns det goda s käl för ständig förbättring. Globaliseringsrådet gjorde det mycket distinkt i sin slutrapport 2009. Problemet var att de tankarna tycktes vara för tidigt tänkta. Stora delar fick förbli tankegods. Välkommet då att mycket tycks återkomma i Framtidskommissionen, som genom sin sammansättning med statsministern i spetsen och alliansens övriga partiledare som medlemmar nog har bättre förutsättningar att få genomslag i praktisk politik.
I den nu aktuella delrapporten framhålls bland annat att kvinnor och män fortfarande inte får samma möjligheter i arbetslivet, att hot och våld mot förtroendevalda kan försvaga demokratin och att invandring stärker Sverige.
I alla delar handlar det om värderingar.
Jämställdheten skulle kunna vara ännu bättre om de traditionella könsrollerna utmanades oftare på det personliga planet. Bägge parter försöker alltför ofta uppfylla den andres förväntningar. När kvinnor axlar ansvaret för hem och familj cementeras vanan med karriärer i två hastigheter. Det är en utmaning att både värna friheten att själv avgöra vad som är bäst för den egna familjen och att vara murbräcka i kampen för ökad jämställdhet.
Valdeltagandet var som störst 1976, då 92 procent av väljarna deltog. Detta förklaras av dåvarande tydliga ideologiska ställningstaganden, blockpolitiken gav väljarna verklig makt. I dag är väljarna splittrade. En uppluckrad blockpolitik riskerar att leda till likgiltighet.
Den demografiska utmaningen med åldrande befolkning sätter behovet av samhörighet i blixtbelysning. Frågan är inte hur många invandrare Sverige tål, utan hur vi lockar människor till Sverige. Vi behöver varaktig hjälp att bygga nytt.
I ett samhälle där alla får plats och är beredda att bidra så mycket de kan får alla det lite bättre. Konserverade strukturer med trångsynt nationalism och främlingsfientlighet leder till motsatsen.
