Skadad tilltro

Detta är både beklagligt och ytterst känsligt, eftersom KBF ingår i den styrande majoriteten i Kristianstad tillsammans med Centern, Folkpartiet, Moderaterna och Åhuspartiet.

Kristdemokraterna tog samtidigt KBF:s politik som ursäkt för att under förra mandatperioden samarbeta med Socialdemokraterna, och under denna för att inte närma sig den nya majoriteten. KD har i stället velat hålla alla dörrar öppna, vilket gör att partiet uppfattas som opålitligt.

Så rörig är politiken i Kristianstad. Så blir det när tio partier inte i förväg berättar för väljarna vem de har för avsikt att samregera med efter valet.

Och så ser det ut att förbli. Tyvärr. Ett samarbete mellan alla allianspartier i Kristianstad har fortfarande inte utannonserats.

På andra kanten är det likadant. De tre rödgröna partier som på riksplanet tvingades ihop har inte kunnat samsas lokalt. Här är det av allt att döma dock inte Vänsterpartiet som är problemet. S står lokalt betydligt mycket längre till vänster än vad Sahlin gör. I stället är det Miljöpartiet som har deklarerat att man inte har för avsikt att binda sig. I Kristianstad följer MP sitt partis ursprungliga plan, och vill vara ett alternativ mellan blocken. Man sätter miljön före makten.

För ett sakpolitiskt inriktat parti är detta naturligtvis den mest effektiva hållningen. Och trots det rödgröna samarbetet talar allt för att MP även på riksplanet resonerar så. "MP är inget vänsterparti", sa Maria Wetterstrand stolt i Efter Arbetet i förra veckan, till synes omedveten om att tidningens målgrupp består av djupt troende, mörkröda socialister, sådana som sedan tidigare redan var skeptiskt inställda till de gröna.

Blockpolitikens främsta fördel är att väljarmakten ökar. När Peter Eriksson (MP) i Ekots partiledarintervju i går fortsatte att spela teater i regeringsbildningsfrågan i ett osäkert parlamentariskt läge, gav han ett utmärkt exempel på hur partierna annars kan dribbla med valresultatet. På frågan om MP kan tänka sig att stödja alliansen om den blir störst men inte får egen majoritet, svarade han att en bättre lösning är att något av de mindre borgerliga partierna ansluter sig till de rödgröna. Trots att flest väljare i en sådan situation skulle ha röstat på Fredrik Reinfeldt som statsminister borde alltså lösningen enligt Eriksson vara att låta Mona Sahlin få posten. Snacka om att se väljarna mest som rundningsmärken.

Men hur blir det nu med KBF? Ingrid Karlsson (C), Pierre Månsson (FP) och Bengt Gustafson (M) säger sig inte vilja riskera möjligheten att bilda en ny majoritet. De har inte uppfattat KBF:s politik under mandatperioden i linje med den främlingsfientliga retorik dess företrädare nu använder sig av. Så om KBF kryper till korset och förklarar att de gått för långt i argumentationen ser de inga problem med ett fortsatt samarbete. SD-samarbete framstår däremot som otänkbart.

Kruxet är väl bara att det är med svårighet som KBF kan backa från den hållning i invandringsfrågan som en gång var partiets ursprung. Den återkom så naturligt. Och hur trovärdigt skulle det vara?

Kristianstadsborna vore mer betjänta av en femklöverlösning. För de borgerliga väljarnas skull måste Kristianstadsalliansen bildas – och MP stå redo att stödja det alternativ som får mest väljarstöd den 19 september, om det skulle behövas.