Stötande i Vattenfall
De flesta är överens om att Vattenfalls köp av nederländska gasbolaget Nuon 2009 var ett misslyckande. I efterhand är det alltid lätt att döma. Ingen kunde då veta att energimarknaden skulle stöpas om de kommande åren, bland annat med fallande gaspriser till följd av billig kolkraft och skiffergasutvinning i USA. Och även om stora nedskrivningar skett av värdet, betyder inte det att framtiden är lika dyster. Energimarknaden kan förändras igen, till Vattenfalls fördel.
Men att prislappen var hög är de flesta i dag överens om. Och redan inför affären fanns det de som reagerade. Bland annat höjde Elsa Widding på näringsdepartementet ett varningens finger för värderingen. Inför konstitutionsutskottet i veckan förklarade Vattenfalls dåvarande ordförande Lars Westerberg: ”Jag tycker att hennes synpunkter har fått alldeles för stor betydelse. Det är väl därför vi sitter här.”
Widdings invändningar hindrade inte affären. Förra näringsminister Maud Olofsson (C) godkände affären, mer osäkert är det om hon informerade resten av regeringen. Men när Konstitutionsutskottet kallar henne, nu fem år senare, vill Olofsson inte komma. Slutsatsen är att hon av någon anledning är rädd för granskningen. Genom sitt nej spär Olofsson på spekulationerna om vem hon vill skydda. Är det Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som ska hållas undan ansvar för affären? Eller är det enbart sitt eget agerande hon inte vill skylta med? I så fall har Olofssons vägran att delta i utfrågningen slagit tillbaka. Frågorna blir istället fler, misstankarna ökar. Exakt vad får vi inte veta om regeringens agerande i Nuonaffären? För inte kan det väl finnas något ädelt skäl för Olofsson att vägra KU-utfrågning?
I senaste numret av tidningen Fokus hävdas att det inte bara är den höga köpeskillingen – 100 miljarder kronor – som det finns anledning att ifrågasätta. I affären ska det också ha ingått löften om investeringar i Nederländerna på 80 miljarder kronor. Sidokontraktet handlar enligt Fokus om utbyggnad av gaskraftverk, nya vindkraftsparker, garantier för att antalet anställda i Nuon skulle behållas intakt och satsning på forskning och utveckling i Amsterdam. Avtalets existens bekräftas av Vattenfall men dess innehåll är konfidentiellt. Genom övervärderad kundstock och överdrivna förhoppningar om synergieffekter skulle prislappen försvaras och dåvarande vd Lars G Josefsson få till sin expansionsaffär, enligt Fokus.
Staten, genom regeringen, lät Josefsson få som han ville. Det hade ju gått väl förut och många härliga miljoner klirrade in i utdelning till statskassan varje år. Men girighet och fartblindhet kan slå till även i den politiska toppen.
Det vore på sin plats att svenska folket får raka svar på hur dess tillgångar hanterats åt dem. Statliga Vattenfall har blivit en pinsam affär för Alliansregeringen. Den borde lägga på ett kol för att klargöra vem som har ansvar för att ledningen i Vattenfall fick leva ut sin hybris med svenska folkets kapital som insats.
