Ny scen för klassiker
”Scenbyte” är en ny utställningsserie där Moderna Museet i Malmö en gång per år presenterar verk ur museets samlingar. Urvalet som visas först fokuserar på verk från mitten av artonhundratalet och hundra år framåt. Utställningen är inte producerad i Malmö utan curerad av Cecilia Widenheim, intendent vid museet i Stockholm.
Widenheim ser två röda trådar i utställningen som hon fokuserat kring. Det första är samarbetet mellan tidens bild- och scenkonst. Nyckelperson i berättelsen är Rolf de Maré som drev Svenska Baletten i tjugotalets Paris men som också donerat ett stort antal verk till museets samlingar. Målningar av exempelvis Nils von Dardel, som var god vän med de Maré, varvas med svartvita klipp av dansuppsättningar och tidiga performance.
Ur min synvinkel är det här ett konservativt och oengagerande perspektiv. Om man vidgar begreppet till att definiera själva rörelsen i modernismen blir det betydligt mer relevant. Utställningen innehåller då också några verk som passar väl in i sammanhanget, varav de mest uppenbara är Alexander Calders ”rörliga målningar”. Calders stora mobil ”Skogen är det bästa stället” rör sig närmast obemärkt, enbart påverkad av hur luften rör sig i den stora hallen. Verket har en poetisk nivå som de mekaniska verken runt omkring har förlorat, ett verk fungerar inte ens längre och jag kan inte se syftet med att ha med det på utställningen. Det är som att ställa ut en sprucken vas.
Widenheims andra utgångspunkt är intresset för det utomeuropeiska som blommade upp under det utvalda århundradet. Konstnärer som Klee, Picasso och Matisse förändrade alla sitt bildspråk efter mötet med afrikansk konst. Såväl konsten och dansen inspirerades av Afrika och Orienten men influenserna tenderade ofta att bli ett ytligt exotiserande. En konstnär som var allt annat än exotiserande var Ivan Aguéli som konverterade till islam och slutligen också flyttade till Kairo. Jag kan tycka han är lite överskattad som målare men här finns några fina verk, som ”Kalifgravarna” och ”Egyptiskt kupolhus”.
Det känns smått absurt att gå runt bland klassiker som Dardels ”Den döende dandyn”, Hjerténs ”Ateljéinteriör”, Otto G. Carlsunds ”Stolen” och Picassos ”Gitarrspelare”. Légers ”De båda gracerna” hänger märkligt placerad, högt upp på väggen bakom Brancusis ”Den nyfödde II”, marmorskulpturen som mycket väl kan bära epitetet ”konstverkens konstverk”.
I urvalet återfinns också några målningar av, den i mina ögon främste kubisten, Georges Braque. ”Slottet i La Roche Guyen” är målad med enbart gröna, vita och bruna färger. Med sitt fantastiska formseende bygger Braque upp geometriska ytor som tycks vara två- och tredimensionella på samma gång, berg och byggnad smälter samman.
Min största behållning med ”Scenbyte” är dock att stifta bekantskap med den intressanta Vera Nilssons kroppsliga och intensiva måleri. I den dramatiska ”Spanskt landskap (Coin)” och den märkliga ”Gata i Malaga II” skildrar Nilsson främmande miljöer med sin färgstarka och kraftfulla teknik. Målningen ”Astrid Holm II” påminner om Picassos råaste måleri.
Under 1970- och 80-talet gjorde den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson en rad fotografiska verk som han kallade för ”Situationer”. Moderna museet visar (sista dag på söndag) cirka tjugo av dessa bilder, komiska och absurdistiska iscensättningar med klara band till Fluxusrörelsen och performancekonst.
Bland Gudmundssons vanligaste teman finns jorden och ordet. I ”Structures” kombinerar han dem båda då han gräver en grop i marken till en trave böcker. Han gör redo en grav för ordet. I den kända bilden ”Triangle” bildar Gudmundsson en trekantsform tillsammans med en stor mängd böcker som står lutade mot och omsluter hans kropp. Gudmundsson drar gärna linjer i sina bilder, skapar samband och nya perspektiv, som i ”Consentratie” där han knyter samman föremål med sitt eget seende. Bilden är en direkt blinkning till konstnärer som Dürer och Holbein, föregångare inom perspektivmåleriet.
Vid en första anblick framstår ”Situationer” som en positiv och humoristisk bildsvit men under ytan döljer sig också ett mörker. I ”Untitled” går Gudmundsson på en gata med en strut på näsan, reducerad till en clown. I den efterföljande bilden i utställningen har han tagit ytterligare ett steg och gömmer sitt huvud, likt en struts, under en platta i trottoaren. Även om många av bilderna redan är välbekanta så är det kul att se Gudmundssons situationsbilder samlade, och äntligen får publiken se en utställning som passar bra i Moderna museets tillbyggnad.
