100-årsjubileum för svensk ringmärkning
Ringmärkning av fåglar har pågått under lång tid men det är fortfarande oklart vem som var först. Enligt legenden var en av pionjärerna en romersk soldat som under det andra puniska kriget på 200-talet f.Kr blev belägrad med sin garnison. Läget var kritiskt och stridsmoralen började sjunka. Soldaterna fångade då in en svala vid dess bo och lyckades smuggla ut den till den romerske härföraren Quintus Fabius Pictor. Några dagar senare återvände svalan till sitt bo, nu med ett snöre fäst vid ena benet. På snöret fanns ett antal knutar som berättade hur många dagar det skulle dröja innan garnisonen kunde vänta sig undsättning.
Ceasarius von Heisterback var föreståndare för ett cistercienserkloster i Köningsberg i början av 1200-talet och han berättar i ett av sina verk om en man som tog en vuxen svala ur dess bo. Vid fågelns fot fäste han en bit pergament med inskriften: "O, svala, var dväljes du på vintern?" Nästa vår återvände svalan med ett meddelande som lydde: "I Asien, i Petrus hem." Mot bakgrund av den information som vi idag har om svalornas flyttning kan man ifrågasätta om svalan verkligen övervintrade i Asien men kanske var detta historiens allra första återfynd av en märkt fågel.
Många har därefter märkt fåglar på olika sätt men det var först i slutet av 1800-talet som en mer vetenskaplig ringmärkning kom igång. Titeln "ringmärkningens fader" bör gå till dansken Hans Christian C. Mortensen som 1899 inledde systematisk märkning av starar. Det första svenska ringmärkningsarbetet påbörjades 1911 vid Göteborgs Naturhistoriska museum och två år senare följde Stockholm efter. Under 1930-talet inleddes märkningar vid Ottenby på Ölands södra udde och tillsammans med Falsterbo Fågelstation är det numera här som det ringmärks flest fåglar i landet. Falsterbo Fågelstation passerade i höstas den magiska gränsen med en miljon märka fåglar.
I dag finns det cirka 20 fågelstationer i Sverige och ytterligare drygt 200 enskilda märkare som arbetar runt om i landet med egna projekt. Totalt märks det ungefär 300 000 fåglar varje år och i ringmärkningscentralens databas finns det närmare 200 000 återfynd. Detta är en guldgruva för miljöforskningen och genom ringmärkningsarbetet vet vi i dag var många fågelarter övervintrar och vilka flyttvägar de tar. Vi vet hur gamla fåglarna kan bli och med hjälp av återfynden kan vi även uppskatta medelålder och hur stor del av ungarna som överlever sitt första levnadsår.
Normalt är det mindre än en på tusen av de märkta tropikflyttande småfåglarna som ger återfynd. Trots detta kan man med noggrann fångststatistik få fram många intressanta uppgifter och en av ringmärkningsarbetets viktigaste funktioner är i dag att övervaka vår fågelfauna. Vid Ottenby Fågelstation har man världens längsta obrutna fångstserie av flyttande fåglar med siffror och information sedan 1947. Bland annat kan man i detta material se tydliga trender hos många arter och siffrorna berättar om de förändringar som sker i fågelbestånden.
Flera arter har minskat och bland dem finner vi skärpiplärkan som troligen drabbats extra hårt av minkens härjningar längs våra kuster. En liknande utveckling har gulärlan, sannolikt på grund av våtmarkernas försvinnande och allt färre betade ängar. En av de fåglar som haft en mer positiv trend är rosenfinken som invandrat från öst under de senaste decennierna. Även sparvhöken har ökat men här är det främst fråga om en återhämtning efter den markanta nedgången under 1960-talet. De flesta arter visar ingen entydig trend och fåglar som gärdssmyg och trädkrypare varierar mycket från år till år, troligen i takt med hur hårda vintrarna är i Nordvästeuropa.
I ringmärkningsmaterialet kan man även se hur klimatet på övervintringslokalerna i Afrika påverkar tropikflyttare som rödstjärt och törnsångare. Fångststatistiken för dessa två arter visar på en dramatisk nedgång efter 1968. Orsaken kan härleddas till en längre period av torka i Sahelregionen söder om Sahara som inleddes samma år. Katastrofen ledde bland annat till att bestånden av törnsångare och rödstjärt kraschade häckningssäsongen 1969 och fåglarna har aldrig riktigt återhämtat sig. Den senaste tiden har bland annat Ottenby Fågelstation bedrivit fältarbete i Sahelområdet kring Tchadsjön.
Även i Kristianstadsbygden pågår ringmärkningsverksamhet. Nedre Helgeåns Fågelstation är en av våra nyaste fågelstationer och verksamheten startades 1992. Ett axplock ur fjolårets återfynd innehåller flera guldkorn.
Under 2010 kom det in tre återfynd av fiskgjusar. En bounge som märkts i Ivösjön 2008 påträffades död på Själland i Danmark i april 2010. Fågeln hade då tillbringat två vintrar i Väst-afrika och troligen var den på väg tillbaka till Sverige för att etablera sig som häckfågel.
Sommaren 1997 ringmärktes för första gången en fiskgjusekull med två ungar i Vattenriket. Gjusarna häckade på ett konstgjort bo i Araslövssjön. Under 2010 inträffade det osannolika, nämligen att båda ungarna genererade återfynd. Den ena fågeln påträffades som häckande hane i Ivösjön 2009 och under sommaren försågs den med satellitsändare. Den andra ungen från häckningen 1997 påträffades i Mecklenburg-Vorpommern den 29 augusti 2010. Den var då nyligen död och vid upptäckten låg fågeln under ett vindkraftverk med ena vingen avhuggen.
Under året kom tre återfynd från våra lokala berguvar och liksom ifjol är det många uvar som dör på våra vägar. En fågel född 2007 blev ihjälkörd vid Anderstorp i Småland 2010. En annan uv märkt som unge påträffades död utanför Växjö sensommaren 2010. Den tredje ungen märkt våren 2009 krockade med en väktarbil utanför Höör. Fågeln var då så skadad att den fick avlivas.
En skrattmås från den forna jättekolonin vid Ifö-verken i Bromölla, märkt som unge 1996, lästes av levande utanför Gröningen i Holland 28 december.
Vi sparar det bästa till sist.
Årets häftigaste återfynd var en fisktärneunge som sommaren 2008 ringmärktes på Gruarna utanför Edenryd. Den fångades, kontrollerades och släpptes åter fri av en ringmärkare 17 mars 2010 vid Swapkopmund i Namibia, nästan 900 mil från födelseplatsen.
