"Alla berörs av tiden"
De är alla inbitna tidsentusiaster. Inte som många av oss andra, med en ofta lite för optimistisk inställning till tiden, utan för de historiska mätinstrumenten. Klockorna.
Det sägs att armbandsklockan kom med kriget.
– I första världskrigets skyttegravar kunde man inte ta fram ett stort fickur. Man var tvungen att montera klockan på armen för att veta när det var dags att gå till anfall, säger Staffan Sjunnesson, vice ordförande i föreningen De Gamla Urens Vänner i Malmö.
Huruvida historien är sann vet han inte. Den kan vara det för den stämmer ganska bra i tiden. Kockor fanns på var mans arm först runt 1920. I en av föreningens montrar, som i helgen fanns uppställda på hembygdsgården i Degeberga, går det att följa armbandsklockans utveckling. De tidiga, som i princip är fickur som monterats fast på ett läderband, till mer snirkliga smyckelika damklockor.
– Vill man rikta in sig på endast en typ av klockor kan man göra det, och ha att göra resten av livet, säger Sjunnesson.
– Man kan också bli allätare, eller skrotsamlare, som jag, skrattar Bertil Norin.
– Själv blev jag biten när jag fått ett gammalt fickur som urmakaren sa inte gick att laga. Jag gick till en gammal urmakare som bara skrattade och sa att det skulle visst gå, om vi gjorde det tillsammans. Så satte vi oss ner och öppnade klockan, och då var jag fast, berättar Staffan Sjunnesson.
Urmakare Sven-Åke Ståhl fascineras mest över detektivarbetet i att laga en gammal klocka.
– Se här, här har en urmakare lämnat sin signatur, säger han och visar det ristade årtalet inuti bordsklockan från tidigt 1800-tal. Sven-Åke och hans fru Ann-Christin har haft butik, och delar intresset för klockor.
– Det är en viss känsla med gamla ur, säger Ann-Christin.
I samlingen hemma har de en hel del väggur. Inte vilka som helst.
– Det ska vara sådana som representerar en smart teknisk lösning, nytänkande, säger Sven-Åke och ger som exempel en batteridriven bordsklocka med pendel, från 1930 då det ar ovanligt med elektriska klockor.
Under tiden han arbetar i sitt tillfälliga urmakeri i hembygdsgården, slinker då och då någon in för att få en gammal klocka bedömd.
– Det här är en äkta förfalskning från tiden, förklarar Ingvar Nilsson klurigt, när Seved Ingemansson håller fram det gamla fickur han fått från en gammal man i Olseröd.
Klockan är av det engelska märket Norton, tror man vid första anblicken. Men icke. Den är gjord i Schweiz i början av 1800-talet.
– Men att den är en förfalskning är inget dåligt, säger Ingvar Nilsson som tillsammans med föreningens vice ordförande Staffan Sjunnesson ivrigt undersöker den gamla klockan.
Spännande kunskap, tycker Seved Ingemansson, som konstaterar att klockor i dag är en slit-och-släng-vara på ett helt annat sätt än tidigare.
– Alla berörs av tiden, konstaterar Sven-Åke Ståhl och berättar om barnen som brukade komma på studiebesök i hans urmakeri.
– Pojkarna sa att de inte behövde klocka, så jag frågade om de inte ville komma i tid till skolan. "Nej" så de, men när jag frågade om de inte ville komma i tid om de hade stämt träff med en flicka blev de tysta.
Eva Emmelin
044-18 56 13
eva.emmelin@kristianstadsbladet.se
De Gamla Urens Vänner
Den Malmöbaserade föreningen består av 63 medlemmar, huvudsakligen boende i Skåne och Småland, som delar intresset för tidsmätningens historia. I gruppen, som bildades 1968, finns såväl professionella urmakare som klocksamlare och personer med ett allmänt kulturhistoriskt intresse.
