Anja ska åka på sitt livs resa

–I Lund gör man försök med samma behandling som kallas immunterapi, men jag fick beskedet att jag var för ung för att få delta i försöken. Man ska vara mellan 50 och 70 år, berättar hon när vi träffar henne hemma hos sin mamma Bodil på Ljungvägen i Tollarp.

–Jag har så väldigt svårt att förstå att man kan vara för ung för att ta en sista chans till livet, tillägger hon med blandad trots och uppgivenhet. Två gånger har hon redan genomgått svåra hjärnoperationer sedan augusti 1999. Nu växer på nytt en tumör i hennes hjärna och hon tål inte att ta emot mer strålning eller cellbehandling.

–Jag har fått maximal behandling av allt. Först strålbehandling fem gånger i veckan i sex veckor efter den första operationen. Sedan cellgiftsbehandling i sex månader efter den andra.

–Men den tredje tumören kom igen på bara några dagar. Nu säger läkarna att jag är färdigbehandlad. Men jag kan inte se det så, så länge det finns en chans. Jag har läst att behandlingen med immunterapi har gett bra resultat bland annat på en 14-årig flicka som heter Paula, berättar hon med låg röst.

När Anja Pedersen först fick beskedet att hon hade en hjärntumör och skulle opereras akut var hon inte särskilt orolig.

Under hela sin uppväxt var hon en aktiv tjej. Tränade med Djurröds IK, gick i Rickarums scouter.

–Efter studenten i Kristianstad kompletterade jag några ämnen på Komvux och började läsa språk och ekonomi i Köpenhamn. Och så jobbade och spurtade jag bredvid, berättar hon.

–Så när beskedet kom tänkte jag:”Inte jag, jag är ung, vältränad och har aldrig rökt. Jag är inte i riskzonen. Det är inget allvarligt.” Men det var det. Anja fick beskedet att tumören på fyra gånger fem centimeter var av värsta aggressiva slag. Anja fick sluta skolan för att kunna passa strålningsbehandlingen och orka med psykiskt.

I nio månader trodde hon att allt skulle gå vägen, men i september i fjol kom en fruktansvärd huvudvärk. Det var dags igen för akut operation av en lika stor tumör.

–Jag vill inte säga att det knäckte mig, men nu går jag till psykolog för stöd. Jag vet ju inte, jag kan vara död till jul. Men jag vill leva. Det är så mycket ovisst. Jag går jämt och väntar på någon sorts besked, förklarar hon.

Anjas mamma Bodil sitter bredvid och lyssnar. Anja har flyttat hem till henne i Tollarp igen. Hon klarade inte av att bo ensam i den lilla lyan i Köpenhamn och orkade inte med de många trapporna upp dit.

–Det är klart att man försöker hålla humöret uppe. Jag får ju inte braka igenom för Anjas skull, säger Bodil lågt och tillägger att hon blivit sjukskriven från jobbet på Ekens fabrik i Tollarp för att kunna vara hemma hos Anja.

–Men på jobbet har jag ett väldigt stöd. Jag får komma dit och småjobba när jag vill som terapi och träffa kompisarna. –Och nu har jag hört att de har startat en insamling för att hjälpa oss att finansiera Anjas behandling i Tyskland. Det är kompisar det, säger hon med värme i blicken.

Bodil ser generad ut när hon förklarar att finansieringen av behandlingen bekymrar henne, att hon inte har så mycket pengar undanstoppat i reserv.

–Eftersom behandlingen inte är erkänd i Sverige än, måste man betala själv. Och de flesta fonder har samma regler. Jag har verkligen förhört mig. Men jag har talat med banken också. På något sätt måste det ordna sig, säger hon och värjer sig för tankarna.

Behandlingen går ut på att sjukhuset i Göttingen får hand om de bortopererade tumörerna som ligger nedfrusna på Rikshospitalet i Köpenhamn där Anja opererades båda gångerna. Anja reser dit och tappas på blod som sedan inom fyra timmar prepareras med hjälp av substans från tumörerna. Efter en vecka injiceras vaccinet i Anja.

Mellan fyra och tio behandlingar krävs och antingen måste Anja stanna där nere under vänteveckan mellan blodtappning och vaccination eller så måste hon kosta på sig dubbla resor.

–Så visst blir det dyrt. Endast behandlingen kostar 25000 kronor per gång. Sedan kommer resor och uppehälle till, suckar Bodil. Men det är det värt. Livets värde går inte att mäta i pengar. Anja håller med. På den korta tid som gått sedan hon fick det nattsvarta beskedet har hon fått en ny syn på livet.

–Det är klart att jag tänker och grubblar och är bottenlöst ledsen ibland. Jag kan ju inte operera bort huvudet, säger hon med svart humor.

–Bra dagar är inget självklart längre. Men de finns och jag gläds över dem, varenda en. Och det skulle jag vilja uppmana andra att också göra. Tänk på allt ni har och kan!, säger hon med energisk blick.

Den 20 april påbörjar Anja den första behandlingen i Göttingen.

lena.timelin

@kristianstadsbladet.se