Den sanna inkompetensen

Oavsett om man går på en gata i Kristianstad, eller klipper sig Malmö eller åker taxi i Stockholm upptäcker man att alla just nu talar om samma sak.

– Jag tror inte att det är NK-mannen som är skyldig, sade en man framför mig på Östra Storgatan här i stan.

– Nej, polisen får nog inte tag på den här mördaren heller, suckade kvinnan som gick bredvid.

Frisören tyckte att vi hade oss själva att skylla här i landet.

– Det är för lindriga straff i Sverige, sa han. Mördare och andra förbrytare borde behandlas hårdare, som i mitt gamla hemland.

Taxichauffören inledde med att fråga om jag hört morgonens nyheter och fortsatte med att utveckla sina kunskaper och teorier om dna-tester och deras värde.

– Alla förbrytare borde finnas i ett dna-register, meddelade han. Då hade mördaren varit fast nu.

Kristianstadsbladet är en lokaltidning och vår huvuduppgift är att skriva om det som intresserar dem som bor i spridningsområdet. Det har som vanligt den senaste veckan funnits mycket lokalt material i tidningen, men inget har kunnat konkurrera med dramatiken kring eurovalet och jakten på Anna Lindhs mördare.

Inte bara mördarjakten utan även medias rapportering om den kommer att diskuteras. Till detta finns det säkert anledning att återkomma.

Även när det gäller själva valresultatet får medierna som vanligt också sin beskärda del av skulden. Nej-sidans stora seger kommer att sysselsätta valanalytiker länge. Och ja-anhängarna skyller på både det ena och det andra. Redan innan valet kom ja-organisationen Eurofakta med en undersökning som basunerade ut att lokaltidningarna var dåliga på sakfrågorna.

Kristianstadsbladet hade i denna undersökning bland 50 lokaltidningar haft flest valartiklar av alla under en undersökt vecka. Enbart tre av dessa tidningar hade fler texter som betecknats som sakfrågor i undersökningen.

Så långt var väl allt gott och väl om man nu kan göra den uppdelningen av materialet. Alla artiklar om torgmöten och lokala sammankomster med politiker och andra aktörer räknades dock inte i denna mystiska undersökning som sakfrågor. Men dessa möten är viktiga för en lokaltidning värd namnet att bevaka.

Extra viktigt var det i detta val – där själva sakfrågorna var få och svåra att värdera – att släppa fram aktörernas olika argument och visioner i debatten för eller emot euron. Men visst, detta kan och måste diskuteras.

Dock äventyrade Observer sin trovärdighet när undersökningsföretaget sedan statistiskt försökte visa att den tidning som haft den procentuellt sett största andelen sakfrågor också haft den bästa valbevakningen i sakfrågor.

Det var många och stora grafiska diagram som understöd för detta magplask. Således: en tidning som presenterat en ynka artikel om valet och om den klassats som en sakartikel skulle enligt denna metod då få 100 procent.

Det är kul med statistik.

Inkompetenta Eurofakta, en ja-organisation som genom hela valet påstått sig sträva efter att ge korrekt valinformation, basunerade ut resultatet i pinsamt formulerade pressreleaser.

Lite tragikomiskt blev det sedan för några tidningar som okritiskt tog till sig av undersökningens resultat och i spalterna generande obegåvat jublade över sin egen förträfflighet.

Okritisk eller medvetet dålig journalistik finns det många andra exempel på genom historien.

En gammal klassiker i branschen är den om sportreportern som hade fått tag på en tysk tidning och upptäckte en spelare som gjort ovanligt många mål. Och trots att han inte förstod tyska fabulerade han ihop en berömmande artikel om att Tysklands främste målspottare just nu var det nya stjärnskottet Elfmeter. Reportern skrev i lyriska ordalag och med påhittade citat ett porträtt av kanonskytten. De läsare som visste att Elfmeter är det tyska ordet för straffspark fick sig ett gott skratt vid frukostbordet. Jämförelsen kanske haltar lite men visst finns det vissa pinsamma likheter.