Det är lätt att känna sig vilsen

Det bästa sättet att upptäcka en stad är genom att promenera. Det leder nästan alltid till god bekantskap. Genom att vandra gator och gränder upp och ner, genom att titta, utforska och upptäcka men också genom att förirra sig och gå fel lär man känna en stad på ett fantastiskt sätt. Genom att prata med människor på vägen, peka, fråga och leta blir ni snabbt nya vänner. Du och staden.

Jag försöker just nu lära känna München. En stor och vacker sydtysk stad. En europeisk stad. Nästan som hemma. Men ända inte. Så lik Sverige. Men ändå så påfallande osvensk. För ett par månader framöver har jag packat ner mina bästa promenadskor och favoritjoggingskor för att upptäcka denna nya staden. Och för att just upptäcka allt det där som inte är som hemma. Under en kortare tid tänker jag försöka vara student, inneboende och europé. Och därmed också världsmedborgare.

München är apotek, bilar och optiker vart jag än vänder mig. Vägkrogsmat och bagerier i varje gatuhörn. Oktoberfest och lederhosen. Miljontals människor i tält. Öl som blir till vatten. Ostar, korvar och skinkor. Dignande frukt- och grönsaksmarknader, kött- och korvdiskar och otroliga bakverk. Väldiga balkonger med väldiga blomsterlåder. Fantastiska kyrkor. För att inte tala om alperna och sagoslotten.

Men det är också en skrämmande stad. Alla enorma vägbanor och flerfiliga autostrador. Stora torg, paradplatser och väldiga byggnader för tanken till diciplin och förtryck. Det är märkligt hur historien på något sätt kan hålla sig kvar. Den står för så mycket att jag ibland har svårt att se allt det vackra.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstått hur det är att leva i en storstad förrän jag hamnde i en. Dessutom i en europeisk storstad. Var är luften? Bara tunnelbanor och människor överallt. Var är naturen? Här ett myllrande liv som gör att du aldrig känner dig ensam. Men ändå jätteensam.

Naturligtvis är det jobbigt att vara långt hem-ifrån när världen är orolig. Det är svårt att inte kunnna vara nära familj och vänner. Att inte kunna prata, diskutera eller kunna ta del av svenska nyheter. Känner mig många gånger både liten och rädd och ensam med mina frågor i en stor värld. I en värld som dessutom inte längre är vad den var. Det är också annorlunda att följa nyhetsbevakningen. Skillnaderna är stora. Medierna här i Tyskland är både dömmande och uthängade. Inte kritiska. Det mesta är svart eller vitt.

Internet är å andra sidan fantastiskt. Inte trodde jag att Kristianstadsbladets nätupplaga skulle kunna få mig att känna en sådan innerlig lycka. Upptäckten att hemma inte är längre bort än några korta sekunder är otrolig.

Men att känna sig liten i den stora staden behöver inte bara bero på en orolig värld. Det räcker sa bra med att allt är annorlunda. Att det inte är som hemma. Som det faktum att Tyskland på många områden faktiskt ligger ett par joggingsteg efter Sverige. Eller så är det det tyska modet och den tyska musiken. Myten om tysk musik är ingen myt. Eller kanske är det tysken själv. Lite gammalmodig och lite konservativ.

Men för den delen så oehört artig, vänlig och öppen. Kanske är det mängden korvar, skinkor och ostar och bagerier och mjölken som köps på glasflaska och känslan av att tetrapak glömt den tyska marknaden för all yoghurt och grädde, som gör att det känns annorlunda.

Eller så är det deras enorma dunbolster och kuddar. Som i och för sig är nödvändiga. Inomhustemperaturen här i Tyskland är minst ett par grader kallare än i Sverige. Ström och el är inte billigt. Ovant för en svensk. Här kostar elen 1 DM per kvadratmeter och månad, vilket blir ungefär 5 kronor, vilket i sin tur blir ungefär 500 kronor per månad för en lägenhet eller hus på hundra kvadratmeter. Det är plötsligt ganska lätt att förstå att man inte får duscha varje dag och att lamporna måste släckas om man lämnar rummet. Men det är svart för en svenska att komma ihåg. Man har det bra.

Kanske är det ända inget av detta som ibland får mig att känna mig liten i en stor stad. Kanske är det istället den enkla anledningen att jag är långt hemifran med upptäckten att det finns andra vardagsrutiner än mina. Frukosten ser inte likadan ut. Man uppför sig inte likadant överallt. Du måste säga Ni till okända människor. Du måste hälsa på alla vart du än befinner dig. Så även på patienterna i läkarens väntrum. Inte sitta tyst och titta bort som en svensk gärna gör.

Förmodligen är det allt detta tillsammans som ibland får mig att längta efter mitt eget tvättmedel och mina egna lakan. Förmodligen är det allt detta, trots förväntan och spänning, som ibland får mig att känna mig mycker mer svensk än europé. Att alla priser här i Tyskland dessutom anges i Euro i stället för i tyska mark säger också sitt. Det finns ett stycke Europa här som ännu inte finns hemma i svedala.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag promenerar vidare. I mina sköna joggingskor. Och lär känna en ny stad. Med nya människor. I alla fall för en kort tid. Och för varje steg jag tar, för varje meter jag går, för varje kvarter jag rundar, blir jag också en erfarenhet rikare. Det är värt mycket.