Egna erfarenheter fick henne att starta stödgrupp
KRISTIANSTAD. – Syftet är att barn med adhd eller andra neuropsykiatriska funktionshinder som autism eller tourettes ska få möjlighet att träffa andra i samma situation, säger Angelika Karlsson.
Genom Norra Åsums församling har hon fått hjälp med att hitta lokaler och nu i januari har Labyrinten sin första träff.
– Jag önskar att jag hade haft ett sådant nätverk när jag var liten, säger hon.
Trots att det i dag finns både metoder för att ställa diagnos och olika mediciner mot till exempel adhd och asperger så säger Angelika att även hennes barn har haft det tufft i skolan.
De två äldsta barnen, Molly, 14, och Alvin, 13, var båda inåtvända och tysta.
– Folk tror att bara för att man har adhd måste man springa på väggarna, men så är det inte. För Alvins del slog det över när han kom hem, han välte bord och slog sönder grejer.
Härmade beteende
Molly hade en egen strategi, hon höll sig i bakgrunden och såg hur de andra barnen gjorde. Sen härmade hon och kunde på så sätt bli en del av det sociala spelet. Angelika fick själv diagnosen först i vuxen ålder, samtidigt som sonen Alvin. Sedan dess har livet blivit enklare, men barndomen och uppväxten var mycket tuff. Förutom koncentrations- och inlärningssvårigheter hade hon också svårt med motoriken.
– Jag var klumpig, helt enkelt. Därför fick jag inte vara med på vissa lekar och blev alltid vald sist på gympan, säger Angelika.
– På den tiden fanns inte de här diagnoserna. Jag trodde jag var dum som inte fattade matte.
Saknade självförtroende
Självförtroendet var kört i botten och när Angelikas pappa dog ungefär samtidigt som hon skulle börja högstadiet slog det över.
– Jag började umgås i värstinggäng och var ute och slogs och drack alkohol. Dels kände jag en samhörighet med värstingarna – de var ju också utanför. Dels behövde jag få utlopp för all sorg och min rastlöshet.
Angelika sökte sig bort från gänget när hon började gymnasiet, men trots att hennes mamma backade upp henne orkade hon inte utan hoppade av. Som 16-åring träffade hon sin nuvarande man och blev snart gravid med parets första barn. Sen gick allt fort, de gifte sig och har fått ytterligare tre barn sen dess. De tre äldsta barnen har alla adhd.
– Den yngsta visar också tecken på adhd, vi brukar skämta om att det bara är min man som är normal i familjen.
Känner du dig onormal?
– Nej inte längre, det var en lättnad att få en diagnos. Det har hjälpt mig att hantera min vardag och hitta strategier för att få saker att funka.
Vad har du för strategier?
– Jag har scheman för olika saker. Städning till exempel, vilken dag jag ska städa och vad jag ska göra. Eller vilka dagar barnen har gympa i skolan. Annars blir det kaos.
Hur känns det där kaoset?
– Tänk dig att du sitter med hörlurar med hög musik och ska lösa en matematisk uppgift – samtidigt som folk oavbrutet kittlar och petar på dig. Det är omöjligt att fokusera på en sak.
