En enkel typ

Han må för alltid vara förknippad med låten "If I used to love you" från Josef Fares långfilmssuccé "Jalla! Jalla!". Men släpp det. Daniel Lemma har oförtrutet fortsatt harva fram i sin egen fåra, borrat sig djupt ner i den amerikanska sumpmarksmyllan med en fläkt av tisdig gospel, tidig blues, tidig rootsmusik. Det är som om han har återskapat en alldeles egen musikalgeografisk värld, ett stycke amerikanska södern, här borta i smällkalla Norden.

- Har du varit i Göteborg?!, undrar Daniel Lemma hemifrån samtidigt som han släpper in medmusikerna i replokalen. Under våren och sommarens turné i Sverige och Danmark har han satsat på mindre, intima spellokaler med följdaktligen mindre sättning. Men för Kristianstadsdagarna utökar han med en pianist. Det är denne som ska manglas till perfektion dagen innan spelningen.

- Det är utomhus och festival, då vill man ta i lite mer för att kunna kommunicera bra, förklarar han innan han hakar på geografilektionen:

- På ett sätt har du rätt, en hel del låtar i min värld framkallar nog någon typ av sceneri och miljö. Men vi har inte nödvändigtvis samma bild och jag skulle nog bara förstöra din om jag beskrev hur jag ser på det.

- Men jag har alltid diggat den musiken. Den amerikanska södern var en mötesplats för europeisk och afrikansk musik och den blandningen ... det som man kallar roots, det är en källa för mig att ösa ur, den har ett tilltal som är direkt. Tidig blues, tidig gospel, tidig rock'n'roll - jag är en enkel typ. Den här musiken förmedlar något om livet som jag alltid tyckt är stärkande. Och som jag inbillar mig att andra, de i publiken, också känner. Senaste plattan, "Somebody on your side" släpptes i fjol på egna skivbolaget Dextra. Med en finkänsla för livementaliteten vadar den mjukt i roots-, blues- och soulmusikens träskmarker.

- Jag känner inte något behov av att tänja några gränser för gränstänjandets skull. Det görs ju musik av många olika anledningar, vissa söker något helt nytt, medan andra placerar sig i en genre där man känner att man kan bidra med något.

- För mig har det alltid varit det sistnämnda, att plocka upp stafettpinnen i en tradition som utmärker sig genom att förmedla något om livet och livets omständigheter, det är på något sätt de grundläggande villkoren som finns i genrens uttryck. Och det mötet är lika intensivt varje gång.