Fula idrottshallar och vackra kyrkor

I veckan som gick vallfärdade oroliga Tollarpsbor och Linderödsbor till Idrottshallen för att protestera och skaffa sig information om utbyggnaden av E 22. Detta är en av de hetaste frågorna i kommunen just nu och av rapporterna från mötet framgår att frågorna var många. De kom direkt från folket. Från människorna. Från livet.

En annan aktuell fråga är förändringen av Stora Torg mitt i stan där nya intressen vill styra. Kring båda projekten är oron stor för vad som skall hända. Ovärderliga naturvärden, hus och gårdar hotas av vägverkets grävskopor och en historisk stadsmiljö riskerar att förstöras.

Det viktiga i båda dessa fall är att ni som läsare och kommuninvånare tar del av planerna, följer debatten i tidningen och aktivt ger era synpunkter. Glöm inte att ni måste tro att ni kan påverka besluten.

Steget kan tyckas oändligt från Idrottshallen i Tollarp och till omröstningen om kommunens vackraste byggnad. Klivet över från Stora Torg är i detta sammanhang kanske mer naturligt.

Men låt oss ändå börja tvärs över E 22: an från Idrottshallen räknat. Där ligger Västra Vrams kyrka, som Året Runts läsare utsåg till landets vackraste. Visst är den sagolik, men samtidigt en kostsam pastisch samtidigt som den aktuella Idrottshallen på motsatta sidan av vägen är billig från nästan alla aspekter. Dåtidens största samlingslokaler byggdes med prakt, dagens idrottstempel ger ofta ett intryck av att vara snabbt och enkelt ihopspikade. Varje dag på min promenad genom Björket till tidningen passerar jag också den bedrövliga ishockeyhallen i Kristianstad, som också i gårdagens tidning uppmärksammades av en läsare.

Vem har ritat och godkänt alla dessa fula sporthallar? Förhoppningsvis inte samma personer som nu skall ge sig på Stora Torg. Vart man än vänder sig runt detta torg möter blicken idag enastående vacker arkitektur. På Rådhussidan har jag dock lite svårt för tillbyggnaden som andra hyllar. Frimurarhuset förstörs av en grönmålad uteveranda. Oroligt ser jag att man i ett av arkitektförslagen tänker sig någon slags ölhävarställe även framför det vackra Kronohuset. Direkt intill torget ligger också Heliga Trefaldighetskyrkan, av många benämnd såsom Nordens vackraste renässanstempel. Den måste man också ta hänsyn till vid planeringen av det nya torget. Alla dessa ovan nämnda utom Idrottshallarna är kulturskatter och givetvis kandidater i tävlingen om kommunens vackraste byggnad. Men ingen av dessa är min favorit. Det är en annan. Låt mig försöka förklara varför.

När flygplanet från Stockholm förra våren gick ner för landning på min första resa till Everöd såg landskapet ut som ett stort rutigt tyg, precis så som jag tror att jag minns att Selma Lagerlöf beskrev det genom Nils Holgerssons ögon från gåsryggen.

Men det landmärke som syntes tydligast utöver rutmönstret var inga gårdar, inga nybyggda samhällen utan en liten vitkalkad kyrka till synes ensam och utslängd mitt på slätten.

Varje gång jag flög till eller från Everöd såg jag kyrkan från luften och snart också i bilen på väg till eller från flygplatsen. Jag upptäckte en vägskylt med namnet: Lyngsjö kyrka. Några dagar före påsken för exakt ett år sedan fick jag lite tid över och tog in på vägen mot kyrkan. Jag hade tur och träffade på den unge kyrkovaktmästaren Niklas Johannesson som låste upp kyrkoporten samtidigt som han livfullt och entusiastiskt skildrade gamla och nya brottslingar i kyrkans närhet. Han var upprörd över att det nyss varit inbrott och tjuvarna hade tagit med sig dammsugaren och kommit undan. De medeltida rövarna fick här be sin sista bön i det lilla hålet i kyrkans långvägg. De tilläts aldrig komma in utan fördes sedan direkt till den intilliggande galgbacken.

Själva kyrkan är uppförd på 1100-talet och mest berömd är dopfunten som i sina bilder bland annat berättar om mordet på ärkebiskopen av Canterbury. Just av det skälet kommer engelska besökare hit som läst om bilderna uthuggna i sandstenen och medan taxin väntar jäktar de in och tittar och fotograferar. Kyrkovaktmästarens privata visning och berättelser om hur mycket som är bevarat sedan 1100-talet, bland annat både frontplåten på altaret och kalkmålningarna i koret, ökade min fascination ytterligare. Flera gånger under året har jag återvänt till ron och stillheten runt denna märkliga kyrka. Den är min favorit. Vilken är din?

Peter Melin