Han har övergett en vriden verklighet

Vi kan kalla honom Sven. När vi träffas ser han ut som en övervintrad hippie, med slitna, utsvängda blåjeans och en jacka i grovmönstrat Manchestertyg. Helt i enlighet med dagens mode.

Men Sven är ingen gammal ”-68”. Han föddes först tio år efter att den drogliberala flower power-epoken ebbat ut, och det skulle dröja ytterligare 14 år innan han drog det första blosset på en haschcigarett som en kompis bjöd på.

Fast att hippie-tiden var över var inget som Sven brydde sig om. Då eller senare. Tvärtom fastnade han direkt för drogen. –Det var något utöver det vanliga, förklarar han känslan av ruset. Allt kändes bra och jag bara gled omkring.

När Sven talar om ”drogen” är det med ett leende på läpparna. Ordval och beskrivningar blir till en slags kärleksförklaring.

–Ja, vad tror du? medger han. Jag levde med drogen 24 timmar om dygnet. Allt kretsade kring den. Den var viktigare än allt annat. Förhållanden, min familj, mina vänner. Men idag tar jag avstånd. Jag avskyr allt det där nu. Sven beskriver sin uppväxt i Kristianstad som trygg och normal. Redan före det första haschblosset hade han visserligen ägnat sig åt viss kriminell verksamhet, bilinbrott, stölder och liknande, men det var först nu som det riktigt kriminella livet började.

Lugnt och nästan inövat – han har dragit historien på behandlingshemmet några gånger – berättar Sven om hur han och ett gäng på tre, fyra kompisar gav sig in i knarksvängen. Den ena kontakten gav den andra och snart var grabbarna en del av den världen. –Vi hade jävligt kul, säger Sven och lyser upp vid minnena. Vi drack och rökte hasch. Det tog en väldig fart. Sista året på högstadiet var jag nog påverkad varenda dag. Jo, man visste att det var olagligt. Men man hade gjort olagligheter tidigare. Dessutom var det en extra spänning.

Pengar var aldrig några problem. Det var alltid någon i gänget som hade, eller så fick föräldrar och nya ”vänner” ställa upp. Dessutom är hasch och tabletter, som Sven gärna blandade, relativt billigt. Värre blev det när han började åka på ravepartyn och technofester i Malmö, Helsingborg, Köpenhamn och Göteborg. På den tiden kostade en ecstacytablett 200 kronor, medan det gick att få en LSD-tripp för en hundralapp. Dessutom skulle transporterna klaras.

Det var en sjuk tid i missbruket, berättar Sven med ett plågat ansiktsuttryck. Drogerna gav honom kraftiga hallucinationer och hans bild av verkligheten vreds till ordentligt.

–Jag har en vän som har fastnat i en LSD-tripp. Bortsett från korta, klara stunder är han fortfarande kvar i den där vridna verkligheten.

Sven finansierade sitt missbruk genom att stjäla och snatta, men framför allt genom att sälja narkotika till andra missbrukare.

Frågan om hur han skaffade sig nya kunder glider han undan:

–Visst har jag sålt till nybörjare. Men jag har inte sökt upp dem på stan. Oftast har det varit kompisar till missbrukare som köpt för att testa. Men ecstacy och LSD räckte inte för Sven. När möjligheten bjöds att röka heroin tog han den.

Han blir ivrig när han berättar, försöker förgäves dra ner tröjärmarna över händerna:

–Det var det ultimata, tyckte jag. Det var ett otroligt jävla välmående i det. När stuket försvann var det bara ”Wow! wow! jag måste ha mer!”

Men den starka drogen kräver sitt. Sven gick snabbt ner sig och tvingades nästan direkt att öka dosen.

–Jag kunde röka hur mycket som helst, men den där känslan jag fick första gången kom aldrig tillbaka.

Sven beskriver sig som helt känslolös under den perioden. Allting blev iskallt. Föräldrar, syskon, förhållanden, positiva och negativa händelser. Ingenting hade någon betydelse.

–Det där är väldigt jobbigt nu, när känslorna kommer tillbaka. Man vet inte hur man ska hantera alltihopa. 20 år gammal hade Sven kommit så långt man kan komma i en knarkarkarriär. Han började skjuta, injicera, heroin.

–Då visste jag att det var kört. Antingen dör man eller så tar man sig ur det.

Han försökte sluta flera gånger. Tände av på piva, psykiatriska intensivvårdsavdelningen, men var snart ute på gatan och i missbruket igen. Tog en överdos.

Via ungdomsbasen, och framför allt Benny Ekelund som arbetar där, fick Sven till sist hjälp att komma iväg på en behandling uppåt landet. Där har han nu varit i snart fyra månader.

–Det är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv, förklarar Sven. Under avtändningen sov jag inte på tio dygn. Jag drabbades av svettningar, kramper, kunde inte sitta stilla, inte ligga stilla. Man får en fruktansvärd värk i hela kroppen och tankarna far omkring precis hur de vill. Han beskriver tiden därefter som ett uppvaknande. De avtrubbade känslorna har kommit till liv. Allt det han gjort, utsatts för och utsatt andra för poppar upp i medvetandet.

Exempelvis tankarna på mamma, som orolig tvingats sitta uppe många nätter och undra vilket besked som skulle komma: död eller levande?

–Jag har en väldig ångest för det där idag, säger Sven och ser ner på händerna som han gnider mot varandra. Idag har Sven en bra relation till sin familj, som givetvis gläds åt att han har kommit in på behandling och som tar emot honom när han är hemma på permissionerna.

–Men de litar inte på mig, det gör de inte, säger han.

Frågan är om han själv gör det.

–Nej, det finns inga garantier för att det här ska hålla. Det här är en sjukdom som är stark som fan. Hur konstigt mitt liv än har varit, och hur mycket jag än vänder mig emot drogerna idag, känner jag suget ibland.

Väl hemma från behandlingen hoppas Sven på ett eget boende. Han vill först ha ett jobb, sedan kanske studera och fortsätta att utveckla sina intressen. Han har missat mycket under de här åren.

–Jag vill slippa jiddret och snurret, leva så kallat normalt. Nu är jag sugen på livet.

matti.stenrosen

@kristianstadsbladet.se