Han vill visa vägen ut ur töcknet

Den tunga trafikens chaufförer har blivit en utsatt yrkesgrupp. I takt med att konkurrensen hårdnar tvingas transportföretagen till allt djupare rationaliseringar. Det i sin tur innebär en alltmer pressad arbetssituation ute på vägarna med fler olyckor som följd.

Parallellt har det dykt upp andra fenomen som utsätter chaufförerna för en ibland oerhörd psykisk press. Dels handlar det om förtvivlade människor som fullföljer sina självmordstankar genom att medvetet frontalkrocka med deras 50-60 ton tunga långtradare, dels ligor som iscensätter regelrätta kapningar av bilar med dyrbar last. För bara något halvår sedan drabbades till exempel en sprittransport från Absolut i Åhus till kontinenten av ett sådant dåd här i Sydsverige. Paul Nyman har kört långtradare i snart 15 år. I dag rattar han en 24 meter lång kyltransport från Schenker/Cold Speed i Önnestad en 40, 50 mil om dagen, fyra dagar i veckan. Det blir 8000 – 9 000 mil i jobbet om året, sommar som vinter.

Lägg till det ett par tusen mil i den privata personbilen så förstår ni vilken enorm rutin och sakkunskap ”Palle” representerar.

Men han vet också mer påtagligt än de flesta hur litet detta betyder den dagen olyckan är framme.

–Hela ens liv kan förändras på sju ynka sekunder, berättar han lågmält när vi träffas.

Det gjorde det för honom vid sjutiden en morgon på riksväg 19 utanför Tomelilla. Det är fem år sedan det hände, men fortfarande kan han se situationen i sitt inre.

–Jag såg en bil komma från en sidoväg lika fort som jag. Jag bromsade och försökte styra ner i diket men släpet fick sladd och knuffade över personbilen på andra vägbanan och där mötte han en långtradare…

Personbilen smulades sönder till oigenkännlighet. Den unge föraren omkom omedelbart.

–Dagarna efter olyckan gick jag omkring som i ett töcken. Min sambo och mina arbetskamrater var fantastiska men det tog dagar och veckor innan jag vågade sätta mig i en bil igen och köra.

Från början talades det om att Paul Nymans långtradare haft undermåliga bromsar.

–Men rättegången två år senare friade mig helt. Det är en ringa tröst, resultatet av den juridiska processen kommer aldrig att kunna läka såren varken hos denne långtradarchaufför eller hos den omkomnes anhöriga. Det kommer alltid att finnas frågor om ”varför”.

Det är en sida av dödsolyckan.

Den andra är att den blev en bidragande orsak till att den tunga trafikens aktörer, både Svenska Åkeriförbundet och Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd, bestämde sig för att ta tag i problemen.

Därför skapades ”KollegaHjälpen”.

Ett 30-tal yrkeschaufförer från hela Sverige har tagit på sig uppdraget att ställa upp och hjälpa de yrkesbröder som utsätts för psykiska påfrestningar i jobbet.

De har fått kvalificerad utbildning på det välrenommerade Centrum för Trauma- och Krishantering som finns i Solna strax utanför Stockholm.

–Det handlade både om hur man genomför så kallade avlastningssamtal och lär sig läsa av krisreaktioner, förklarar Paul Nyman. Själv konstaterar han att han för egen del trots närståendes och kollegers utomordentliga stöd, ändå också behövde professionell hjälp av en sjukhuspräst.

–Jag behövde hans livserfarenhet.

–Den första tiden räckte det med att jag hörde motorljud för att olyckan skulle dyka upp på näthinnan.

–Och när jag sedan började köra igen kunde det räcka med att se en personbil komma från sidan för att jag nästan skulle få panik.

Det är dessa erfarenheter han har med sig i bagaget idag när han skall hjälpa andra komma över olika trauman.

–Vi kan utgöra det stöd och den hjälp som man så väl behöver.

Just nu håller Paul Nyman och hans hjälpande kolleger runt om i landet därför på att introducera sig själva hos räddningstjänster, ambulansstationer och polismyndigheter. Självfallet finns det också information om deras verksamhet ute på arbetsplatserna.

–Dessbättre har jag inte behövt rycka in ännu. Men jag står beredd den dag det behövs, deklarerar han.

ulf.matson@kristianstadsbladet.se