Härenstam i udda historia
Vid Fenix Park bortom Ulvahall står luften stilla och solen framkallar en lätt huvudvärk för de hästtjejer som glömt solglasögonen. Allt är tyst, förutom några ponnyer som trampar i sina spiltor. Men något känns malplacerat: en Volvo Amazon från sent 50-tal och en äldre man i trenchcoat och fedorahatt som sakta går längs med grusvägen.
– Arne är en komplex person. Han är en kille som har det svårt, han har skygglappar på sig och ser inte så mycket. Han är desillusionerad och i slutet av sin karriär, men vill gärna göra något gott under sin sista resa, säger Magnus Härenstam om sin rollfigur. Att han tog sig an rollen som Arne berodde på att han tyckte bra om manuset, men också för att den är olik de komiska karaktärer han gestaltat tidigare.
– Jag tyckte att det var roligt att göra något annat, jag har gjort så mycket grimaser genom åren.
Arne är handelsresande och tar sig runt i sin antika bil, en anakroni som är medveten, förklarar manusförfattaren och regissören Irion Nanne.
– Publiken ser saker och antar saker, men så rycker jag undan mattan för dem hela tiden. Man tror att handlingen utspelar sig på 60-talet, men i slutet förstår man att det inte är så, säger han och ler. Scenerna som spelas in under eftermiddagen och kvällen är en del av upplösningen och platsen har valts på grund av stugbyn.
– Vi var runt och tittade på många ställen, Borstahusen bland annat, men inget passade. Det här är som inskrivet i manus, säger Nanne.
Den andra huvudrollen spelas av Annah Rasch, en roll som på sätt och vis är dubbel. Ingen i teamet vill avslöja för mycket, men karaktären Ros heter ibland också Alice.
– Hon är svår, kluven, intensiv, schizad, oförutsägbar. Hon förändras mycket och jag är mer i sminket än ute. Det är roligt att spela knäppa roller, en större utmaning. Visst är det svårt, men sånt är livet, det ändras hela tiden. Hennes yngsta barn Billy Ray Rasch, sex månader, är också med på ett hörn och spelar i princip rollen som sig själv – Annah Raschs son.
Filmen är 13,5 minuter lång, vilket är maxgränsen för en kortfilm. I januari nästa år ska den visas på Göteborgs filmfestival och målet är såklart att vinna, för första priset är att visas i SVT.
Allra helst ska filmen också till Cannes och eftersom slutet är öppet finns det dessutom planer på en uppföljare – "Arnes hämnd".
Irion Nanne ska söka stöd från Svenska Filminstitutet och Film i Skåne, men än så länge är det han och hustrun som finansierar projektet.
– I värsta fall får vi sälja kåken – allt för konsten!
