Höör hemma för Erling Tengelmark

Det är en av årets första vårdagar. Över den låsta, halvhöga grinden till Björkvik-Stenskogen hänger en man och studerar livet utanför med nyfiken blick. På den stenlagda gången bakom honom diskuterar några boende fotarbete inför fredagens utflykt till bowlinghallen. Höger eller vänster fot först? Tre eller fyra steg? Fyra, förklarar föreståndaren Tiina Iivonen-Eriksson, och demonstrerar.

När jag stiger in genom grinden tränger sig Erling emellan kamraterna och kommer fram. Han tar sig för hjärtat och visar upp en plågad min:

–Du stannar inte länge, va? Jag fick en hjärtattack igår och behöver komma in på akuten, förklarar han innan jag hunnit presentera mig.

Tiina Iivonen-Eriksson förklarar lugnande att Erlings ”hjärtbesvär” förmodligen beror på att han är nervös och orolig för att träffa Kristianstadsbladet. Läkare som undersökt honom har inte kunnat finna några fel på hjärtat, även om de satt upp ett varnande finger i och med en begynnande övervikt. Kristianstad kommuns ansträngningar för att få Erling att flytta till Kristianstad har också påverkat hans ångest, förklarar hon. Det är på Stenskogen som Erling tillbringar de flesta av årets dagar. Hit kommer han gående varje morgon från träningslägenheten några kilometer bort. Tidigt, tidigt, eftersom Erling inte vill träffa någon. Främlingar, ”nya människor”, ungdomar och hundar skrämmer honom.

Han stannar till sena eftermiddagen och går sedan hela vägen hem igen. Utom på fredagarna, då har får skjuts efter bowlingen. Men Erling ringer sin gode man Ruth Sedig och personalen på Stenskogen varje kväll. I träningslägenheten får han också besök av nattpatrullen, som ger honom medicin, håller efter psoriasisen och ser till att stödstrumporna är på plats.

Han går mest för sig själv, berättar han. Lyssnar gärna på musik på radion och spelar cd-skivor. Målar ”sedan 35-40 år”, även om det varit lite si och så med det den senaste tiden.

–Jag pallar inte med det längre, säger han. Jag målade idag, men fick hjärtkänningar med en gång. Samma sak igår, och i förrgår.

Vi besöker träningslägenheten. En trevlig tvåa, längst ner i ett trevånings suterränghus. Rummen är sparsamt möblerade och trots sitt intresse har Erling inte fått upp många tavlor på väggarna.

–Kaffe? undrar han.

–Ja, tack.

Han tittar bort mot den tomma kaffebryggaren. Suckar. Vänder sig igen:

–Du klarar dig utan, va? Erling vill inte flytta från Höör. Här har han sitt liv och sin trygghet. Kamraterna och personalen på vårdhemmet. Sysselsättningen på aktivitetscentret. Träningslägenheten. Tjejerna han flirtar med i butiken.

Hemkommunen Kristianstad har Erling inget förhållande till längre. Far och mor är döda, och syskonen har han ingen kontakt med.

Därför är han upprörd över Kristianstads kommuns försök att få honom att flytta ”hem”. Han har till och med talat om att polisanmäla kommunen.

Han blir sittande med blicken fäst på en punkt på väggen. Han tar sig för hjärtat igen:

–Jag har haft det i två månader. Det enda jag kan göra är att inte måla en tid framöver.

Erling har tröttnat på uppmärksamheten. Ber oss att lämna lägenheten så att han får sova. Men innan vi går lägger han sin hand på min axel och för fram sitt ansikte. Han ler:

–Du är snäll, säger han. Såna som dej växer inte på träd.

Inte såna som dej heller, Erling.

matti.stenrosen

@kristianstadsbladet.se