Inställd kräftfest vid Helge å
En och annan kräftskiva blev väl inställd efter årets kräftfiske i Helge å vid Kristianstad förra månaden. Vad annat kunde man ana, när 17 hugade kräftfiskare efter fem kvällar endast fått upp 53 kräftor? Så illa gick det, trots att det just här släpptes ut 6000 signalkräftor i mitten på 1990-talet – ett ställe det dessutom redan förut fanns gott om kräftor på. Beståndet som fanns tidigare, kom från kräftor som rymt från kräftodlingen i Balsby och via Nosabykanalen kravlat vidare till Helge å. Tack vare dessa rymlingar kunde Horna-Hasse och jag, under en enda natt år 1992, hala upp över 200 kräftor vid Långebro – många i smärre hummerformat.
Teorierna kring vad som kunde ha hänt duggade givetvis tätt mellan varven under årets kräftfiske. Somliga skyllde på värmen, medan andra misstänkte skalömsning. Värmeteorin trodde jag aldrig särskilt mycket på, eftersom sommaren 1992 var minst lika varm. Lika lite kände jag för en försenad skalömsning en sommar som denna. Helt säker kunde man dock inte vara, varför Horna-Hasse och jag bestämde oss för ett provfiske. Sagt och gjort. Den 4 september klockan 18:30 lastade vi våra 39 mjärdar i båten och for ut. Första utlägget gjorde vi uppströms Härlövängarbron – en lokal vi egentligen inte visste nåt om, men ändå ville testa. Vittjningen en och en halv timme senare gav klart besked: Detta var en dålig lokal – endast en kräfta. Aningen modstulna flyttade vi raskt ner mjärdarna mot Barbacka, där vi förr om åren fått en hel del kräftor. Efter att först varit i land och styrkt oss med korv och läsk, kunde vi sen bara konstatera att nu fanns här inga kräftor längre.
Nu började vi ana oråd och inför sista utlägget vid Långebro, var vi minst sagt bekymrade. Ändå kände vi en viss förtröstan, eftersom detta var bästa lokalen. Våra tidigare provfisken hade nämligen alltid gett mycket gott resultat just här. Därför blev också besvikelsen total, när vittjningen sen endast resulterade i fyra kräftor. Vid midnatt satt vi dystra och sammanbitna under ett av brovalven vid Långebro och summerade vårt miserabla provfiske: Fem kräftor på totalt 117 mjärdar – något som borde vara snudd på omöjligt. Vi sökte en förklaring. Tjuvfiskare? Knappast. Förr i världen fiskades här ju kräftor hejdlöst, utan att beståndet verkade påverkat. Predatorer? Detta lät troligare – inte minst som drygt 22 ton ål släppts ut i nedre Helge å vid Lillö sedan 1994. Eftersom ål älskar kräftor, bör givetvis 22 ton hungriga ålar ha kapacitet att konsumera ansenliga mängder kräfs. Så måste det naturligtvis ligga till.
Dessutom kom jag ihåg vad yrkesfiskaren Arne Felth, vid gamla Hemköp, sa en gång:
– Hur kan någon bara tro det skall bli nåt av kräftorna i Helge å, bland all den ålen.
Arne hade säkert rätt, för vid närmare eftertanke känner jag nog ingen kräftodlare som inte reser ragg och blir smått paranoid, så snart man börjar prata ål? Nåväl, ålarnas kräftkalas kan jag tåla, ty feta och kräftstinna ålar har vi ju alltid glädje av. Då är det värre med en annan stor kräftmarodör som tillkommit – malen. Sedan utsättningen av dussinet malar i åns nedre delar år 1999, har de nu hunnit leka flera gånger. Betänker vi sen att en hona på tre, fyra kilo kan släppa 60000 romkorn, kanske vi redan nu har tusentals hungriga malar härjandes runt i systemet.
Malar är glupska och oekonomiska fiskar, som kan bli till bekymmer, inte bara för kräftorna – utan även för mycket av det framtida fiskevårdsarbetet. Dessutom undrar jag vilken sorts glädje eller nytta vi kommer att få ut av dem? De syns ju inte och vi får inte ens fiska efter dem. Nej, malar har inget gott att tillföra produktiva fiskevatten. I nedre Helge å avslutar de nu snart sin hejdundrandes kräftskiva, bara för att sen hugga för sig av ett rejält ålagille. Så gör malen – en svår predator och till ingen som helst mänsklig nytta.
