Johan Rönn: Jag är stolt över att vara en Tollarpare
Jag skickade ett mail till Lukas Ernryd, lokalkorreredaktören, där jag presenterade mig. Jag var rätt ambitiös, berättade om allt från mitt matlagningsintresse till mitt engagemang i Kiss Army Sweden, rockbandet Kiss svenska fanklubb och fru och barn, katterna och allt möjligt. Det hade inte behövts, för det enda Lukas snackat om i efterhand är raden "Har mobilen med mig dygnet runt och svarar jag inte så kollar jag SMS, röstbrevlåda och allt annat.".
Där tyckte han att det fanns ett virke.
Det är kul att vara lokalkorre. Man får prata med mycket folk man inte pratar med annars. Man får reda på mycket, se grejer man kanske inte sett annars. Jag gillar att känna uppskattning för det enda som jag med gott samvete slår mig på bröstet för, som jag själv tycker jag är bra på - att skriva. Tillrop som när man cyklar till affären och han jag sett hundratals gånger men ändå inte känner mer än så, inte ens vid namn, ropar: "Det var en jäkla fin artikel om caféet!".
Det svåra med att vara lokalkorre är tiden. Jag har ett ordinarie jobb, det är tyvärr bara en bisyssla även om jag av trivsel skulle kunnat göra detta på heltid. Jag har två barn med funktionshinder som kräver sin omsorg och kärlek (ja, det gör ju alla barn så klart) och en fru som jobbar kvällar och helger. Men det mesta går att lösa på ett eller annat vis och det är jag tacksam för, för jag är stolt över att vara en Tollarpare, jag vill gärna att byn hörs och syns och med det är lokalkorreprojektet en skänk från ovan, som nyligen fyllde sitt första år.
För lokalkorrespondenterna, projektet och tidningen som driver det utropar jag ett fyrfaldigt hurra!
