Klassiskt bröllop i cirkusskepnad
Skånska Operan har ett beprövat och lyckosamt sätt att göra sommaropera: med välkända verk, på svenska och med stor närhet till publiken. Det här är operans andra "Figaro". Därför har man velat göra något nytt. Spanskt 1700-tal har blivit svenskt 1930-tal i cirkusmiljö. Greven på slottet utanför Sevilla har blivit direktör för Cirkus Almaviva. Det fungerar alldeles utmärkt. Det som händer i Mozarts opera sådan han skrev den, händer också här. Fördelen med att ge den på svenska är att man kan modifiera texten så att den går väl ihop med den nya cirkusmiljön.
I översättarenoch regissören Ola Hörlings version finns små pärlor, gärna med rimmad knorr, som när Figaro talar om för flickjägaren Cherubino, som mot sin vilja ska skickas till en cirkusskola i Danmark, att nu är det slut med att "krama tanter" – i stället blir det till att "tvätta elefanter". Cherubino görs med sånglig och scenisk bravur av Solgerd Isalv.
Samma sak gäller för det övriga cirkusföljet. Var och en har sin utmejslade karaktär, understruken av de rikt varierade dräkterna, för vilka Marta Cicionesiska ha en eloge. Balcarras Crafoordär en prålig macho på jakt efter Susanna på själva hennes bröllopsdag med Figaro, Bianca Muratagichans sorgsna hustru, en framgångsrik hästdomptör.
Anders Kjellstrand(med ett förflutet på Cirkus Cirkör) och Eva-Lotta Ohlssonbildar en kärleksgnabbande akrobatduo. Han en kraftfull, utåtriktad Figaro, hon en slank, kvicktänkt Susanna. Och så det sällsamma äldre paret: Christian Bragesom den buttre tyngdlyftaren Bartolo och Eva Rydén, spåkvinnan Marcellina, grannast utstyrd av alla, som insisterar på att få gifta sig med Figaro tills hon upptäcker att han är hennes borttappade son med Bartolo, övergiven på en mjölkpall i Västerås.
Skånska Operans orkester består som vanligt av piano plus stråkkvartett, för året helt förnyad, enbart med damer i röda cirkusuniformer. Pianisten och kapellmästaren Annika Bjelk Wahlberg binder fint ihop föreställningen med sina medmusikanter.
Av alla "Figaros bröllop" – de är många – som jag har sett, är den här en av de piggaste och fräschaste. Jag hade mycket mer behållning av den här, än av en "Figaro" för ett par månader sedan på Operaen i Köpenhamn med dess ojämförligt större ekonomiska resurser.
