Langos – en matfetisch

Det är naturligtvis livsfarligt att skicka skit mot maträtter som på något sätt kan förknippas med ett visst land. Och egentligen bär det mig emot.

Kristianstad • Publicerad 5 juli 2008

Jag gillar Ungern - Puskas, tunnelbanestationen vid operan i Budapest och inte minst eftersom jag personligen haft riktigt fina kulinariska upplevelser i denna stad. Bland annat råkade jag på en potatissoppa, inte gulasch, som var fantastisk. Det är langosen som förbryllar mig, eller rättare sagt det här med langosfetischismen under stadsfestivaler. Langosen verkar nästan ha fått samma plats som kräftorna hade den gången då de bara åts en gång om året. "Jag måste köpa en langos", "Snart är det Kristianstadsdagarna, då ska jag köpa langos", "Min favoritfestivalmat är langos, och då med gräddfil och rödlök"... Varför är det så speciellt att dra i sig en friterade bröd/potatisbit med lite mojs på toppen? Och jag har sett dem som slukar en langos i nyktert tillstånd så det har inte bara med alkoholintaget att göra. Paolo Roberto, som gärna står i köket, ondgjorde sig i "Videokväll med Luuk" över att våra matvanor och speciellt hur man går tillväga när maten tillagas. Snabbmakaroner handlade det visst om. Han kunde inte förstå hur någon kunde välja en snabbmakaroner när en vanlig makaron bara tar några extra minuter. Något liknande känner jag för langosen. Visst, det rör sig om snabbmat (som säkert är mättade med tanke på fettmängden), men jag förstår inte vurmen för denna tomt klingande maträtt. Som dessutom ofta säljs till en sjukt högt pris. Jag betackar mig och placerar den svenska festivallangosen i samma fack som spunnet socker, utspädd fatöl och illamåendet efter en snurrig karusell.

Roger Bing

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.