Navelsträngstesta en självklarhet

Han biter raskt huvudet av gubben, som har ett långt ben och ett kortare redan innan Melvin har satt tänderna i det.

– Det blev mest runda kakor i går, som bullar mer, berättar Malin, Melvins mamma. Under hennes svarta tröja putar en jättemage, ganska rakt framåt (är det då det är en "säker" kille därinne, eller är det tjej när magen putar rakt fram?). Melvin ska snart bli storebror.

– Vi kommer att göra navelsträngstestet på nästa barn också. För oss känns det självklart. Dels för vår egen skull, dels för forskning, säger Malin. Redan medan Melvin låg i magen och Malin gick till barnavårdscentralen fick hon och sambon höra om navelsträngstestet för att spåra anlag för diabetes.

Hon fick en broschyr om Teddymottagningen, och fick veta att när hon låg på förlossningen skulle barnmorskan höra sig för om de ville ha blodprovet taget.

– Det blev akutsnitt den gången, jag minns egentligen inte så mycket kring navelsträngstestet. Men det handlar om ett prov som i längden gynnar Melvin, så det vore ju dumt att låta bli.

Efter en månad eller två började Malin fundera lite över provet. Och i ungefär samma veva hörde sköterskan Anne av sig, berättade att de fått svaret, "vill du veta vad det visar?"

– Eftersom de andra som gick i samma föräldragrupp hade fått sina svar per brev kunde jag ju gissa att de hittat något.

Malin fick mycket riktigt beskedet att Melvin bär på anlag för att utveckla diabetes.

– Men det är inte detsamma som att han verkligen kommer att få det. Risken är ganska liten. Om han alls får diabetes kan det lika gärna bli när han blir gammal. Malin berättar om Teddymottagningen, som vill fortsätta kontrollera alla spädbarn som bär på anlaget.

Kontakten innebär besök för blodprov och test av antikroppar. Föräldrarna får fylla i frågeformulär. Nu, när Melvin är två år, görs besöken var tredje månad. En gång i månaden skickar familjen in ett litet rör med Melvins bajsprov, som fryses ner och sparas i en sorts biobank med hans kodnummer.

– Senast vi besökte Teddymottagningen fick han lämna bitar av tånaglar för att de skulle kolla innehåll av mineraler.

Hemma har familjen ett par böcker med Teddy på. Melvin har sin egen, i miniformat. Familjen har en större, som också är Melvins egen egentligen eftersom den handlar om honom. Där förs uppgifter om vikt och längd in, information om när han börjar äta nya produkter, uppgifter om när han blir sjuk, vilka mediciner han eventuellt får då, när han började barnomsorgen, vilka aktiviteter han är med på, om han råkar ut för stressituationer eller olyckshändelser med skador. Detta för att kunna ha "milstolpar" i arbetet om Melvin utvecklar diabetes och Teddymottagningen behöver gå tillbaka i tid för att ta reda på om händelser har påverkat, eller förändringar i livsmönstret.

Lever ni annorlunda nu, tror du, sedan ni fått veta att Melvin bär på anlag trots att ni inte har anlag på något håll i släkten, egentligen?

– Klart att man bär med sig vetskapen i bakhuvudet, någonstans. Men jag tror inte vi lever eller äter annorlunda på grund av det. Jag tror att vi ändrade vår kosthållning när vi fick barn, bara för att vi fick barn. Vi äter mer ordentlig mat, mer grönsaker och mer frukt. Man vill ju att barnet ska äta ordentligt.

Möjligen håller familjen igen på sötsaker, så länge det går med tanke på Melvins äldre kusiner, som är lite av idoler och äter inte godis.

Gunilla Ingels

044-18 55 38

gunilla.ingels@kristianstadsbladet.se

Fotnot: Barn nummer två blev en flicka, född den 18 december och med arbetsnamnet Vira.