Ny generation röntgenläkare

Rana har levt nästan hela sitt liv i Irak, och kom till Sverige vid årsskiftet 2006-2007.

I Bagdad tog Rana sin läkarexamen. Allmäntjänstgöringen gjorde hon också i Irak, och hon gjorde en del av sin praktik på röntgenklinik i Bagdad.

Efter grundläggande svenskutbildning på komvux i Lund, där hon bor, blev det en kurs i svenska för akademiker vid Lunds universitet.

Och efter kontakt med socialstyrelsen blev det bestämt att Rana Ab-Fawaz skulle göra provtjänstgöring i ett halvår. – Jag ansökte om att få komma till CSK eftersom det är ett mindre sjukhus än universitetssjukhusen i Lund och Malmö. Här har jag möjlighet att jobba med olika former av röntgen, som CT, MR, skelett, ultraljud och genomlysning. Möjligheterna att göra det är nog inte samma på andra, större sjukhus.

Rana räknar också med att ett jobb på ett mindre sjukhus, i en mindre grupp, gör att man lättare lär känna arbetskamraterna.

– Efter en tid här känner jag till alla på avdelningen, inte bara läkare utan också sjuksköterskor, sekreterare och annan personal. Vi uppskattar och stödjer varandra, ungefär som i en familj, vilket kan underlätta väldigt mycket vid svårigheter i arbetet.

Att det i läkarkåren på olika nivåer finns många olika nationaliteter ser hon som en fördel.

– Ja, det betyder att andra är lite i samma situation som jag, man får en speciell samhörighet, säger Rana.

Alldeles enkelt är det nog inte att ta sig in bland svenskar på en arbetsplats, men ändå upplever Rana samma stämning som hon hade på arbetet i hemlandet. – Jag tror att svårigheter beror på skillnad i kulturbakgrund, vi vill gärna komma nära för att lära känna andra.

Så enkelt fungerar inte alltid svenskar. I stället är vi gärna lite avvaktande innan vi släpper in någon.

– Ändå tycker jag att det gick bra för mig. Kommunikation är inte omöjligt!

Under svenskundervisningen på Lunds universitet lärde sig Rana bland annat att "utan kamp ingen seger", och att kulturskillnader inte bara räknas som hinder – de är också vägen till djupare förståelse och till större närhet.

På röntgenkliniken finns fem-sex överläkare och fyra-fem ST-läkare, där Rana som alla andra går på schema, dag som natt, och jobbar jour. Som en del på vägen till hennes specialistlegitimation – den ligger fyra-fem år framåt i tiden – ingår också viss utbildning på sjukhusen i Lund och Malmö.

En stor del av arbetet är att granska bilder på datorskärm, och ge utlåtande. Oftast har Rana ingen direkt kontakt med patienterna. Med ett par undantag – när det är ultraljud och vid genomlysning.

Är det redan någon typ av röntgen som känns roligare än annat?

– Det är egentligen för tidigt att säga. Men jag tycker att ultraljud och MR är spännande, de kommer att utvecklas oerhört mycket i framtiden.