Huset på Styrmansgatan med fyra lägenheter har stått övergivet i många år. Tomten är igenvuxen, en del fönster har krossats. Garaget med ett tiotal platser och det intilliggande gamla snickeriet är fallfärdiga sedan länge.

I närmare två decennier har fastigheten, som ägs av en 91-årig man bosatt i västra Blekinge, varit ett ärende för kommunen. Under lika lång tid har det väckt frågor hos förbipasserande. Folk som undrat hur det kan stå ett övergivet flerbostadshus i centrala Kristianstad mitt i bostadskrisen. Som undrat om det går att köpa och rädda. Och hur det kan tillåtas att bara förfalla.

Flera anmälningar har gjorts genom åren om att tomten är ovårdad. 2008 finns noteringar hos kommunens bygglovsavdelning, men där konstateras att ärendet är äldre än så.

Ödehus är inget ovanligt, men mitt inne i städer är de sällsynta. Kommunen har dömt ut viten och skickat skrivelser med krav på att fastigheten röjs upp, rensas och att plank tas ner. Turerna har varit många, med överklaganden fram och tillbaka via kommunens byggnadsnämnd och mark- och miljödomstolen.

Men på fastigheten har det inte hänt mycket. Efter 2019 har det inte hänt någonting alls från kommunens sida heller, trots att huset fortfarande är ett tillsynsärende. Enligt bygglovsavdelningen beror det på att inga nya klagomål har kommit in och att tillsynsärenden är nedprioriterade.

– Det är lätt att gå förbi och tänka varför händer det ingenting här? Men den här typen av ärenden är en komplicerad process för en myndighet och huvudspåret är att ägaren själv ska lösa det, säger kommunens stadsarkitekt Adam Laurin.

Enligt plan- och bygglagen ska tomter hållas i vårdat skick och byggnader ska underhållas så de ”behåller sin tekniska status”, förklarar han. Byggnadsnämnden har tillsynsansvaret att det följs. Om det brister blir det ett tillsynsärende för kommunen som påbörjar en utredning. Och det finns vissa verktyg som nämnden kan ta till.

Framför allt handlar det om att förelägga den som är ansvarig att vidta åtgärder. Det kan också kopplas till ett vite, det vill säga att fastighetsägaren måste betala om inte åtgärderna görs inom en viss tid.

– Eftersom ett föreläggande är väldigt ingripande för den enskilde måste de vara väl utredda.

När nämnden väl har beslutat om ett föreläggande måste det delges den andra parten.

– Och där är en av svårigheterna - att man helt enkelt inte tar emot beslutet, att det inte blir delgivet.

Där kan ytterligare en process starta som kan ta lång tid. Beslutet skickas som rekommenderat brev, som kanske inte hämtas ut och skickas tillbaka. Nya brev skickas – som kommer tillbaka. En delgivningsman som försöker lämna brevet personligen kan anlitas i det läget, eller får polisen lämna över beslutet. Om det lyckas kan beslutet överklagas.

– Då fördröjs ärendet ytterligare. Det kan ta många år innan man får ett utslag, säger Adam Laurin.

Kommer man förbi det steget och beslutet vinner laga kraft ska kommunen övervaka så att åtgärderna genomförs. Händer det fortfarande inget kan det bli aktuellt med vite – ytterligare en process som går via mark- och miljödomstolen. Och som kan överklagas.

– Det är mycket formalia kring det här och det är för att skydda den enskilde - för att se till att det finns laglig grund för myndigheters beslut.

Det här är ofta besvärliga ärenden, förklarar Adam Laurin. Och inte sällan är det tragiska bakgrunder till varför ett hus lämnas öde. Det komplicerar saken ytterligare.

Byggnadsnämnden kan själv besluta att anlita ett företag som städar upp och skickar fakturan till ägaren.

– Men det är sällsynt. De som har de här tomterna har i regel inte några resurser. Då hamnar det hos kronofogden och till sist hamnar räkningen hos kommunen ändå. Det är nog därför många byggnadsnämnder drar sig in i det sista för att öppna den dörren.

Det är dessutom lågprioriterade ärenden hos nämnden, enligt Adam Laurin.

– Politiskt har man ansett att andra ärenden är viktigare att ta tag i.

Om rutor är trasiga och man kan ta sig in i huset, om det riskerar att bli ett tillhåll eller en farlig miljö förändras läget.

– Nämndens uttalade prioritering i sådana här ärenden är att om det är fara för liv och hälsa är det högsta prioritet. Då måste man till exempel spika igen fönster. Men då är frågan återigen vem som ska göra det.

Ska man förelägga ägaren – då börjar den rättsliga resan om igen, förklarar Adam Laurin.

– Befogenheterna är ganska långtgående, men det är många kontroller på vägen innan den enskilde drabbas av en tvångsåtgärd. Den enskildes rätt till sin egendom skyddas starkt i de här fallen och det ska mycket till innan en myndighet ska ingripa. Regleringen är till för att skydda den enskilde så långt det är möjligt.

Kb/NSk har kontaktat fastighetsägaren som valt att inte kommentera.