Schackklubb gör rockad i traditionerna

En hund på promenad i Tivoliparken drar i kopplet mot änderna vid dammen samtidigt som en frisbee flyger tvärs över det rutiga brädet där löparen nyss ställt kungen i schack. Bara en bit därifrån genomför ett femtiotal vuxna friskis och svettis-övningar i grupp till hurtigt pumpande musik. Solen är på väg ner genom trädkronorna när Kristianstads färskaste schackklubb ”MothaSchackas” samlats för envig både med varandra men också med den traditionella schackkulturen.

Skratt, utrop av förvåning blandat med segervissa tjut låter absolut inte som det brukar när man tänker på schacksplare. Att de dessutom hamnade överst på prispallen när Högskolan i våras anordnade en lagtävling i löpning rimmar inte alls med ordet schackklubb.

– När vi spelar är vi jätteinne i det, säger ordförande Lucas Fryhl. Vi skriker när vi förlorar, vi skriker när vi vinner. Det blir lite som ett krig, som när man spelar tv-spel med varandra.

Hösten 2020 släppte Netflix tv-serien The Queen’s Gambit som bygger på Walter Trevis roman med samma namn och skildrar hur den begåvade schackspelaren Elizabeth Harmon kämpar sig genom emotionella problem, drog- och alkoholmissbruk med siktet inställt på att bli världens bästa schackspelare. Serien blev mycket populär och satte schack på kartan för många nya unga spelare som tidigare kanske avfärdat spelet som stelt och dammigt.

- Jag har velat spelat schack hela livet, berättar Lucas, men har aldrig haft någon att spela med för alla tycker det är så tråkigt. När Queens Gambit kom blev det en stor uprising på Twitch (streamingtjänst på nätet främst inriktad på datorspel) och sedan spred det sig till YouTube och helt plötsligt spelade nästan alla jag följde på nätet schack och fixade en massa turneringar och sånt.

Nu blev de ett gäng som spelade ihop och nyfikenheten att testa sin förmåga i en turnering började vakna. De kollade runt lite men alla turneringar krävde att man tillhörde en schackklubb för att få vara med.

- Vi kollade upp alla schackklubbar vi hittade men det var nästan inga ungdomar och det verkade inte så roligt, det var jätteformellt och lite tråkigt, säger Lucas. Så vi fick skapa vår egen klubb till slut.

- Det är också ganska dyrt att gå med i en schackklubb, menar Lucas, när vi kollade runt kunde det kosta typ fem-sex hundra kronor. Hos oss kostar det bara 150 kronor men det kan ändras lite när vi har årsmöte nästa gång.

Så föddes MothaSchackas som idag har drygt femton medlemmar, bedriver en studiegrupp via ett studieförbund, håller i schackkvällar, tävlar i turneringar och fikar. Namnet är minst sagt speciellt, hur kom det till?

- Vi skrev med varandra på Snapchat att vi behövde ett namn, det ska ha med schack att göra men vi ska också visa med namnet att vi inte är tråkiga och boomers, resonerar Lucas, det ska vara lite daring typ, och då kom vi på MothaSchackas.

Målet är att visa att schack inte bara är ett sätt att visa hur smart man är, två gubbar som mäter sin utbildningsnivå mot varandra, ren narcissism som Lucas kallar det. När MothaSchackas spelar kommer det sociala i första hand.

- Vi är på utsidan en schackklubb, men när man kommer in i klubben är vi framför allt en grupp ungdomar som skämtar och har roligt och spelar schack i bakgrunden. Vi 1-v-1:ar varandra istället för att spela ett parti.

Liknelsen med tv-spelskulturen återkommer ofta vilket också gör att klubbens ingångspunkt till schack känns nyskapande för en tradition med anor.

- Vi är samtidigt väldigt stöttande för varandra, säger Lucas. Om man gör ett dåligt drag låter vi oss göra om det om vi vill. Man ska vinna på strategier helst, inte bara på motståndarens misstag. Nummer ett för oss är att vi ska ha roligt tillsammans. Vissa kommer förbi utan att spela och bara dricker kaffe och äter kakor och umgås med de som spelar. Men sen blir vi ju också bättre, ju mer vi spelar mot varandra desto jämnare blir vi och höjer varandra till mycket högre nivåer.

Hur går det i turneringarna då?

- Vi har gått uppklädda i kostym till alla våra turneringar. Vi försöker få våra motståndare att känna sig underklädda för att få ett övertag. - Psykologisk krigsföring? - Ja det är typ det enda vi har, skrattar Lucas.

- Överlag är vi nog sämre än andra klubbar, vi är alla mer eller mindre nybörjare, inflikar Christoffer som spelar på brädet bredvid. Oftast finns det folk i etablerade schackklubbar som redan är jättebra, men vi levlar upp tillsammans istället.

- När vi kom uppklädda i kostym till första turneringen och alla andra var där i svettiga t-shirts så blev vi utklassade, avslöjar Lucas och skrattar. Det var jätteroligt. Men då fick vi också ett vinnar-mind-set att nästa gång vi kommer dit ska det inte gå så dåligt.

- Majoriteten av oss förlorade mot en sexåring, jag tror det är målet för de flesta att inte förlora mot en sexåring igen, säger Lucas bestämt.

I höst ska fyra spelare i klubben tas ut för spel i Nord-Skåne-serien.

- Alla är välkomna att gå med, hälsar Lucas, bara man inte tar det så seriöst att man ska bli den absolut bästa schackspelaren, för då är kanske någon annan klubb bättre. Men vill man ha roligt och samtidigt spela är man välkommen! Humöret och glädjen är viktigare än kunskapen… Men inga sex-åringar, lägger han till efter en stunds tystnad.

Text och bild: Joel Andersson