Sten påminner om tragiska öden
Stenen är placerad cirka 400 meter norr om Mölleröds gamla skola och kan ses utmed vägen där den står på en liten kulle. Det är Erik Johnsson som har huggit inskriptionen ”Fattighus” efter att Peter Linusson transporterat dit stenen. Enligt historieböckerna om Rosendala fattighus var fattigvården i äldre tid ofta brutal i behandlingen av människor. I naturhushållets samhälle kunde de hjälpbehövande få sitt uppehälle genom så kallad rotegång. Detta innebar att de fick gå runt till någorlunda välbärgade hem i socken och i mån av förmåga hjälpa till med sysslor. Den vanligaste formen av ”vård” var dock bortackodering till lägstbjudande. Denna grymma form av samhällsvård, då hjon – både barn och äldre – sammanfördes till en auktionsdag har ofta beskrivits i litteraturen. Kommunerna, som bildades 1862, inrättade fattighus för vård av människor som på grund av ekonomiska eller andra skäl inte kunde ta vård om sig. Förhållandena på fattighusen var i många fall eländiga på grund av usla hygieniska förhållanden och trångboddhet. Så sent som 1891 fastställde riksdagen att kommunerna hade full frihet att till lägsta möjliga kostnad fullgöra sin fattigvårdsplikt. Fattighusen placerades ofta utanför samhällena så att det blev ringa insyn. Fattighjonen skulle hållas ”undanstoppade”. Anno 1865 fick en kommitté i Vånga i uppdrag att utarbeta ett förslag till ”fattig- och arbetsinrättning” för fattighjonen. Resultatet blev ett fattighus i Juteboda som togs i bruk 1967. De inneboende från Juteboda överflyttades 1894 till ett fattighus på fastigheten Rosendala mark 400 meter norr om dåvarande Mölleryds skolor – storskolan numera bostadshus och småskolan riven. Det gamla envåningshuset hade inköpts av barnmorskan Hanna Nilsdotter för endast 450 kronor. Byggnadens kvalitet var inte den bästa men antogs av Vånga kommun som fattighus efter vissa reparationer och omändringar. I en del av husets inhystes de ”oregerliga”. Verksamheten pågick till 1931. De omkring 10–15 inhysta var äldre personer som inte hade några nära anhöriga. Normalt tog den yngre generationen hand om de äldre i hemmen. Kring anno 1900 fick gamlingarna 2 kronor och 50 öre i månaden av fattigvården i kommunen. 1913 hade summan höjts till 5 kronor i månaden och 1928 var bidraget 7 kronor per månaden. Den mesta maten måste de inhysta tigga. De gick runt med knyten och fick fläskben och brödkakor av bönderna. Några vänliga människor kom och gav dem mat. Om någon förmådde gjorde denne dagsverken men de flesta var orkeslösa. Egen verksamhet hade exempelvis ”Blindkalle” som tillverkade borstar. Föreståndare för fattighuset blev inte långvariga i sin verksamhet. Den sista föreståndaren var Anette Olsson. Huset revs 1931–1932. Av virket från fattighuset tillbyggdes bostadshuset Södra Koppartorp 1:5 samt uppfördes ett uthus. Även ett hus i Mjönäs skall ha fått del av fattighusets både. Folket i trakten tyckte det var obehagligt att besöka Rosendala fattighus. När verksamheten hade upphört sas att det spökade i huset – det slog i dörrarna och bankade i väggarna. Huset rymde så många tragiska människoöden. 1931 blev bostadshuset på Brunstorps gård ålderdomshem för Oppmanna, Vånga och Österslövs socknar. Hemmet hade först inrättats för Oppmanna kommun anno 1900 och inköpts för 5000 kronor. På 1960-talet fattades beslut om att bygga pensionärshemmet i Arkelstorp och Vånga samt vårdhemmet Tollaregården som invigdes 1964. Socialvården hade nu kommit bort från tidigare århundradens diskriminerande människohandel och ordnat med värdiga och humanitära vårdformer för äldre människor oavsett stånd och förmögenhet. lars.astrom @kristianstadsbladet.se
