Storslaget år för Skånes storkar

Det finns sju olika hägn runt om i Skåne, där det lever drygt 200 storkar. Emma Ådahl, projektledare i Storkprojektet, berättar att anledningen till att det blev så många ungar 2011 var att fördelningen av storkarna har förändrats.

Det har fångats in många storkar från andra kolonier, vilket har lett till mindre bråk och stök. I inhägnaderna har man även fördelat stockarna, förbättrat fodret och skaffat bättre beredskap vid dåligt väder.

– Man kan säga att den framgångsrika flyttningen var en konsekvens av att vi hade en bra häckning, säger Emma.

I Härnestad, söder om Åhus, ligger ett av storkhägnen. Ulf Börjesson tar hand om alla storkar där och ser till att de får föda och mår bra tills det är dags att släppa dem fria.

Fyra friflygande

Han har storkar i sitt hägn tills de är max ett och ett halvt år gamla. Just nu är det ett par stycken som häckar inne i hägnet, samt fyra friflygande storkar utanför. Han hoppas att tre av storkarna ska häcka inne i hägnet fram till våren, då de ska släppas fria.

– Vi matar dem med kycklingar som blir över från när ägget kläcks och rensas. Den delen vi sparar hade i vanliga fall slängts. Nu har vi även börjat ge dem fisk från Finjasjön, säger Ulf.

Inhägnaden är ingen normal miljö för storkarna att leva i och om det kommer mycket folk så blir de väldigt stressade, enligt Ulf.

När storkarna släpps ut från inhägnaderna så får de klara sig direkt på egen hand och får flyga omkring.

– Det kan hända allt möjligt när de blir utsläppta, man vet inte hur de reagerar eftersom de har varit inhägnade, säger Ulf.

Men Emma har dock inte samma åsikt om storkarnas beteende.

– De är ganska lätta att ha och är inte extremt skygga och är ganska avslappnade. Det tar vi som ett tecken på att de trivs. De är förvånansvärt anpassningsbara.

Två olika flyttleder

Storken flyttar till lite olika ställen och har två olika flyttleder söderut. Antingen flyger de i sydvästriktning mot Spanien, eller sydost mot Turkiet. De som flyger till Turkiet flyger sedan vidare till Afrika och kan under vintern flytta ända ner till Sydafrika. Av de som flyttar mot väst stannar hälften i Spanien och Portugal.

En av storkarna i inhägnaderna har fått en gps på ryggen för att Storkprojektet ska kunna göra bedömningar om hur de överlever och hur goda deras chanser är att de ska klara sig.

– Det är viktigt att se hur de rör sig för att förstå vad det är som händer i övervintringsområdet, säger Emma.

Storkprojektet jobbar mycket för att intressera och att utbilda allmänheten. Målet är att ha etablerat en livskraftig stam som kan klara sig själv och är oberoende av människans hjälp.

– Om vi får de resurser vi behöver så skulle vi kanske bli klara tills 2018–2019, säger Emma.