Tiden står stilla i ”Månses” torp
I dag är torpet ”Månses” klassat som byggnadsminne och skyddas både exteriört och interiört av förändringsförbud. Det hukar så gott som intakt långt in i skogen. Färden dit är krokig och knagglig och infarten nästan osynlig. Bara stengärdsgården skvallrar om var den går. – Min avsikt är att försöka bevara ett skogstorp i nordöstra Skåne så ursprungligt som möjligt för framtida etnologisk forskning. Torpet och dess inredning kan visa framtida generationer hur man levde på självhushållningens tid, säger förre museichefen Thorsten Andersson som äger torpet sedan 1963. Det var 1962 som han fann torpet genom en kontaktman och hembygdsforskare i bygden. Länsmuseet förberedde en utställning om brödbak och saknade en del ålderdomliga redskap. Kontaktmannen tog med honom till skogstorpet där redskap var bevarade och den nya tiden inte gjort intrång. – Tiden hade stått stilla där. Det ägdes av Sven Olssons barnbarn Sissa Månsson. Hon var 89 år och hade mist sin ende son Albin året innan. Han blev bara 62 år och hade bott hemma hos Sissa i hela sitt liv och skött de elva tunnland fördelat på småtegar som försörjde dem. Årtalet 1818 står inristat inristat ovanför boningshusets huvudentré. Någon gång i slutet av 1800-talet har det byggts till med en sal åt väster och på 1920-talet en förstukvist. Fähuset med en liten loge och boningshuset är knuttimrade med halvstock i fur och byggdes förmodligen av den förste torparen Sven Olsson 1818. Därefter har den lilla gårdsanläggningen kompletterats med ett fårhus, en primitiv grisstia, ett utedass och ett redskapsskjul. Lite bortom gårdstunet finns en jordkällare medan gårdens smedja vid bäcken har skattat åt förgängelsen. Alla möbler, verktyg och redskap tillverkades hemma med material från platsen. På de små åkerlapparna odlades rotfrukter och säd samt foder till djuren för vintermånaderna. Sjön strax intill bidrog till försörjningen. Färskvatten hämtade man i den lilla kallkällan 40 meter söder om boningshuset. Huset har aldrig haft avlopp eller elektricitet. Livet kretsade kring eldstaden med lysspis och bagarugn i stugan. Planken i de bålade timmerväggarna är lena som siden. De tapeter som fanns spända ovanför timret har tagits ner men liksom allt annat dokumenterats. Nu syns virket som går upp i nock i långloftsstugan. Det här var en byggnadstyp som var typisk för norra Skåne, Halland, Blekinge och sydligaste Småland. Sissa Månsson dog 1963, 90 år gammal. Då hade hon varit krasslig ett tag och bott på hem, medan Skånes sista fäbodjänta Lydia lånade hennes torp. Thorsten Andersson fick köpa byggnaderna av dödsboet. – På den efterföljande auktionen av lösöre försökte jag komma över de äldsta möblerna och en del äldre redskap och husgeråd. Det var mycket folk på auktionen och priserna blev höga, speciellt på Sissas textilier, berättar Thorsten Andersson. Sissa var en duktig väverska. Trasmattor, tyger, bolstervar och konstvävnader växte fram i den stora hemsnickrade vävstolen som stod i salen. Skyttlarna var hemsnidade och är blankslitna av flitiga händer. Byggnaderna låg på ofri grund, och det dröjde till 1995 innan Thorsten Andersson fick friköpa de cirka 5000 kvadratmeter runt huset, som torpet omfattade när Sissa dog. Men Thorsten och hans hustru som var konservator hade sin plan klar för sig. Med hjälp av experter på länsmuseet gjordes tidigt en inventering av Sissas stuga och hem. Nu finns allt dokumenterat i text och bild. Av säkerhetsskäl förvaras dessutom de värdefullaste föremålen på museet. – Tyvärr är det ju så, att man inte får ha saker i fred, suckar Thorsten Andersson. ”Månses” är skyddat för framtiden. Det som generationer torpare har byggt upp och brukat får inte förändras, bara underhållas. Thorstens förhoppning är att en stiftelse ska ta hand om förvaltningen. Lena Timelin 044-18 55 12 lena.timelin@kristianstadsbladet.se
