Torgny Lindgren om berättelsernas magi

En bok kan vara så mycket. En författare likaså. Både Eva Ström och Torgny Lindgren ställde sig själv frågan; varför skriver man? och vad gör en författare? Ström svarade att skrivandet för henne är ett sätt att tänka, att sortera och strukturera tankarna, Lindgren däremot sade sig inte riktigt förstå det där med böcker, "man skriver några rader ibland, mer av en slump, mest dräller man i huvudsak omkring men så ibland samlas de där raderna ihop och så blir det böcker av det."

– Man får den frågan ibland, sade Lindgren, vad gör en författare? Ingenting, man gör ingenting. Torgny Lindgren fyllde konsthallen, runt 350 personer uppskattade konsthallens chef Thomas Kjellgren antalet till, och han bjöd på stor berättarkonst. Hans framträdande blev till en fest, där han på ett elegant sätt lät sin egen berättelse om sitt liv, sin barndom och lungsjukdom närmast obemärkt rinna över till hans skrivna berättelser. Så möttes verklighet och fantasi. Eller? Kanske var det bara två sidor av samma verklighet?

– Min tidigare kontakt med Kristianstad var när jag under några år på 70-talet bodde i Bräkne Hoby. Jag ville skriva om brännvinskungen, LOSmith. Det var så det började, jag skrev om något annat, om saker som förelåg eller hade förelegat i den yttre världen.

– Men, fortsatte han, ju äldre jag blivit har jag märkt att skrivandet har kommit att handla mer om mig själv på ett besynnerligt sätt. Jag har aldrig tänkt skriva en självbiografi, det känns ohyggligt pretentiöst! Men det egna jaget smyger sig in i de egna texterna. Jag har aldrig avsett det, jag tror ingen skrivande avser det, men till sist sitter man där och skriver om sig själv, om sina egna minnen.

Så var vi inne i hans roman "Pölsan", där han nämner en episod när han skriver in en ensam tioårig Torgny Lindgren i berättelsen, och senare en novell ur den helt nya samlingen, "Berättelserna", även där med en ung Lindgren. Han läser med en lugn norrländska, med luft mellan orden, och när han läser sina egna pojkrepliker far hans röst upp i ett mycket ljust tonläge.

Som final hamnade vi hos en poet som kunde berätta, men inte skriva, och hur han under sina berättelser eldade upp sig till den grad att han tappade fattningen och hans söner fick bära honom i säng, utan det allra viktigaste.

– Och det var något ganska förfärligt. För kvällspissen var egentligen den största glädje han hade i livet, läste Lindgren och kom så med sin egen finalkommentar:

– Så är det att vara författare. På Stadsbiblioteket var hemmaförfattaren Eva Ström, som lockade runt 100 personer till hörnan vid tidskrifterna. Där gav hon en bild av sin tidiga relation till Kristianstad – hennes far var lantbrukarson från Rinkaby – och hur hon 1974 tog anställning som läkare på det då ett år gamla CSK. 14 år senare lämnade hon såväl yrket som arbetsplatsen för att försörja sig på skrivandet.

– Jag var 40 år, och jag ångrar inte steget. Men tiden på sjukhuset, det jag hade sett och upplevt, har präglat mig som människa, berättade hon och drog tråden ännu längre tillbaka, till Barumskvinnan för 8000 år sedan, vidare till en episod i Första Moseboken – för 3000 år sedan – fram till dagens människa.

– Klyftan mellan den naturvetenskapliga världssynen och den religiösa världssynen kanske vi tror är något som uppkommit i modern tid, men den har vi haft med oss från religionernas början. De här frågorna finns också tydligt i mina böcker. Därefter gav hon oss dörrar in till sin senaste och prisade diktsamling, "Revbensstäderna". En stark resa.

Ett par ord om Jonas Hassen Khemiri, som berättade om sin debutbok "Ett öga rött", om invandrarsonen Halims försök att finna sig själv och på sitt svartvita sätt ifrågasätta "den stora integrationsplanen".

Khemiris framträdande blev till ett samtal med den aktiva publiken, och kretsade till stor del kring invandrarbarnens bilder av Sverige och sina föräldrars hemländer, samt om språket i boken som av flera har setts som "Rinkebysvenska".

– Nej, markerade Khemiri, det är inte Rinkebysvenska, det är så enkelt att ta till det och på så sätt stänga in texten i ett fack. Jag köper inte det. Halim kan prata svenska men väljer bort svennetonfallet för det här mer raka snacket.

Sune Johannesson

044–18 55 44

sune.johannesson@kristianstadsbladet.se