”Tösen förstod att hon varfrånåkt och var så klart ledsen”

– Jag satt i ålaboden, jag kunde se när bussen gått – det var en bit därifrån – att det kom en ensam flicka. Det hade vem som helst förstått att det inte var som det skulle, berättar han.

Kylan bet i skinnet.

– Det var kallt som fanken, det blåste hårt. Tösen förstod att hon blivit frånåkt och var så klart ledsen. Vi snackade med henne och fick in henne i värmen, vi hade ju det varmt och skönt. Det hade vilken annan funtad människa gjort.

– Det var en kär tös.

Han tycker det inte är så mycket att orda om.

– Allt slutade ju väl. Även om sån’t ska inte hända, men det är väl den mänskliga faktorn. Föreståndaren har ringt och tackat.

Eftersom ålaboden ligger vid Snickarehaken får han ofta besök av nyfikna barn.

– Är jag ute ska de alltid snacka. Det är hur trevligt som helst, de tittar när jag hugger ved. Så har det varit under alla år, säger han som haft boden sedan 1950-talet.

Vid ett annat tillfälle, för många år sedan, glömdes också ett barn.

– Men den gången hade bussen inte hunnit gå.