Tv gör film om ÅLFISKARE från Åhus
Olof Persson sitter nere vid havet och ”stänger” nät, som det heter, vid den jättelika homman. Den breder ut sig som en grön drake över hela tomten nere vid Tvillingaboden i väntan på att bli färdigsydd och utlagd 800 meter ut i havet. Med vana händer har Olof Persson jobbat med den här stora homman sedan i maj. Det är långt ifrån den första han gör. – Det är jag som en gång var chef här på Tvillingaboden, presenterar sig Olof Persson. Men så är det inte längre utan min son Hans-Inge och hans fru Maria har tagit över. Men jag kan ju i alla fall hälsa hjärtligt välkommen. – Allting har sin tid och man ska inte lägga sig i det man inte längre har ansvar för, säger Olof Persson som de första visdomsorden när vi träffas. Det ska bli många fler innan vi skiljs åt för denne 84-åring sprutar ur sig ordspråk, citerar egna och andras dikter, är full av bibelcitat och naturligtvis en hejare på allt vad ålfiske heter. Något manus till Olof Persson kan inte ha behövts vid filminspelningen. Han har allt i huvudet och Skaparen har varit generös med talets gåva. Så har han också ägnat många år åt att predika Herrens – och säkert sina egna också – ord som evangelist inom Fribaptisterna. Olof Persson är alltså van att uppträda och medverkan i tv-filmen är inget som uppehåller hans tankar. –Det var visst någon filmare här förra sommaren. Jag pratade väl mycket som vanligt men inte vet jag vad som kommer med av det, säger Olof och fortsätter att berätta om sin senaste hommaskapelse. Söndagen den 2 september får tv-tittarna se vad som kom med av de tre generationerna Perssons medverkan. Förutom Olof är det sonen Hans-Inge och hans dotter Anna Arvedson som är med. Filmen är gjord av Jan Pontho, som varit anställd många år vid Sveriges Television, senast vid Rapportredaktionen. – Jag tröttnade på snuttarna och ville göra längre program, berättar Jan Pontho, som sa upp sig från tv, flyttade till Jämtland och blev sommarskåning. I programserien Sverigereportaget vill han visa svenska traditioner kontra dagens stressade liv. Olof Persson hade inte alls tänkt sig att föra sin fars yrke vidare. Han utbildade sig till snickare i stället och predikningarna tog sin tid. Men 1949 blev han i alla fall lejekarl (arbetade som anställd med viss bonus på fångsten) hos pappan. Tillgången på ål var god och fisket gav bättre timförtjänst än snickrandet. Några år senare ställdes Olof inför ett val. Pappan blev sjuk och någon måste ta över ålfisket. Det blev Olof med stöd av ett fiskerilån. – Det blev väl ingen guldgruva precis men en källa till mycken glädje för mej. Och snälla människor säger att det varit till glädje för dem också. – Det är bra konstig, säger Olof, nu när de så moderna redskap, båtar, traktorer och jag vet inte allt, så får de ingen ål att tala om. Det måste bero på miljöförstörelsen. Just då dyker sonen Hans-Inge upp och meddelar nöjt att han fått 64 kilo ål i en homma som hans far sytt. Olof skär till de fabriksgjorda gröna plastnäten hemma i lägenheten och sitter sedan vid havet och syr ihop dem efter hommakonstens alla regler. Han visar sina uppgjorda ritningar där alnar och masktäthet är noga utmärkt. – Har man gjort ett bra förarbete kan man sitta och planera resor, dikta, eller bara minnas medan man syr. ANN CHARLOTT MOLIN
