Två cykelidioter på jakt efter andlighet

Det sägs att man kommer gråta någon gång. Det sägs att man kommer skratta någon gång. Man kommer möta sig själv. På gott och ont.

Och på tal om ont. Till saken hör att vi har precis börjat träna. I somras körde vi en runda från Malmö till Mälarhusen i sydöstra hörnet av Skåne. Det var inte ens nio mil. Vi höll på att dö.

Nu undrar du varför vi ska göra detta. Det undrade vi också när vi körde genom Svarte och hade slut på vattnet, kexen och bananerna samtidigt som ett gäng pensionärer drog förbi oss i fullt blås och hälsade glatt.

Kanske låter vi som ett par oförberedda idioter. Men vi anser i alla fall att vi är mentalt redo. Exempelvis har vi cyklat Vätternrundan tre gånger. Och vi har tagit oss runt de där 30 milen varje gång.

Men visst, jag erkänner. Det har inte alltid varit så jäkla snyggt utfört. Ett och annat misstag har det blivit.

Första året pumpade vi aldrig däcken. Jag tappade mitt lyse efter 13 minuter. Ungefär då kom min bror på att han glömt att ta på sig sin jacka. Helt otroligt. Och det regnade floder och höll på att bli riktigt kallt i den östgötska natten. Så vid första depån tiggde han till sig en sopsäck som han drog över sig. Han blev som ett segel som sög upp all motvind.

Vi stannade också i Hjo klockan två på natten för att äta den legendariska Vätternlasagnen. Det ska man under några omständigheter aldrig, aldrig göra. Pastan lade sig som en betongklump i magen. Det var ett så katastrofalt dåligt beslut, att när någon gör ett misstag nu för tiden – kan vara vad som helst – så säger vi ”men det var ju lika dumt som att trycka i sig lasagne i Hjo!”.

Men som sagt. I mål kom vi och känslan av att ha genomfört de där elva timmarna tillsammans har verkligen stärkt vår relation. Ingenting får människor att bli så tajta som att sitta i skiten som man sedan jobbar sig ur.

Nu är det två och halv månader tills vi ska åka till Spanien. Till skillnad från Vätternrundan så finns det en andlig dimension inbakad i den här resan. Slutmålet, Santiago de Compostela, blev ett pilgrimsmål redan på 800-talet när legenden uppstod att Jakob, en av Jesu lärljungar, hade begravts där.

Det är högst osannolikt att historien är sann. Men det spelar ingen roll. Pilgrimsfärden handlar om att reflektera över ens liv. Träffa andra som är på väg. Känna efter. Försöka reda ut om man själv är på rätt väg.

Ja, det sägs att man kommer gråta någon gång och skratta någon gång på väg till Santiago de Compostela. Man kommer möta sig själv. På gott och ont.

Och ja, det är möjligt att det kommer svida.

Men jag och min bror har ätit tre rejäla portioner lasagne med syrlig ketchup i Hjo en kall juninatt. Sen cyklade vi tolv mil utan lyse. En av oss i sopsäck.

Jag tror vi kommer hitta vår väg fram.

Med eller utan Guds hjälp.